Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sven Delblanc. Stormhatten. Tre Strindbergsstudier; Olof Lagercrantz: August Strindberg, anmälda av Ulf Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
här blir biografen nyckfull och provokativ: han nätt och
jämt nämner verk som Götiska rummen och
Spöksona-ten, medan han är direkt negativ mot Tjänstekvinnans
son och Syndabocken.
Träffande framhäver Lagercrantz det ”kvinnliga” i
Strindbergs personlighet och hans problem med
mans-rollen i liv och dikt. Strindberg var blyg, sluten och skygg
- och föll därför för aktiva, tilltagsna kvinnor, som starkt
skilde sig från de modersgestalter som han svärmade för
i sin diktning. Både Siri von Essen och Harriet Bosse
var handlingskraftiga kvinnor, men rekordet slås av
Frida Uhl. Att hon var en ”lion-hunter” har redan
engelskan Mary Sandbach påpekat och Lagercrantz skildrar
nu hennes fina detaljarbete i jakten på Strindberg:
sidenband i håret, leopardpäls som faller i tamburen,
mossgrön klänning som sitter som ett ormskinn, förslag
om att gå på krog. Men när hon också betalade
räkningen bakom den häpne Strindbergs rygg revolterade
han. ”Så långt in i kvinnorollen önskade han sig ej.”
Lagercrantz Strindbergsbild är inte ny. Ytterst går den
tillbaka på Strindberg själv. Influerad av samtida
psykologiska teorier framhävde denne ständigt sin karaktärs
föränderlighet, sin förmåga att krypa in i olika roller
och sitt experimenterande med olika ståndpunkter.
Lagercrantz har få eller inga källhänvisningar - inte ens
när han meddelar tidigare helt okända uppgifter (som
att Strindberg 1874 hade en älskarinna som hette Ida
Charlotta Olsson och med henne fick sonen Johan) talar
han om var de kommer ifrån. Annars kunde han i detta
sammanhang också ha hänvisat till forskare som Torsten
Eklund och Gunnar Brandell, som precis som
Lagercrantz framhävt Strindbergs tendens att dramatisera sitt
liv och dikta redan i upplevelseögonblicket. Det nya med
Lagercrantz’ bok - som med ett nästan Micawberskt
tonfall påstår sig förnya och förändra vår uppfattning av
Strindberg och hans verk (!) ”för all framtid” - är
främst att han har sinne också för det komiska i
Strindbergs beteende och att han driver tesen om Strindbergs
förvandling av verkligheten längre än någon annan.
Lagercrantz menar att Strindberg ständigt diktade.
Han var aldrig uppriktig; han var helt enkelt för blyg för
att blotta sina intimaste hemligheter. Talet om
Strindberg som den store självbekännaren och ”blottaren” i vår
litteratur avvisas som en myt. Enligt Lagercrantz var
Strindberg aldrig ”galen” - han var knappast ens ”titan”
eller ”Jakobsbrottare”. Han bara låtsades, spelade
roller, gjorde litteratur.
Tjänstekvinnans son, självbiografin, förklaras vara
”oanvändbar” som källa - vilket emellertid inte
hindrar Lagercrantz från att använda sig av senare, ännu
mera diskutabla källor som Ockulta dagboken och
Legender. Han sväljer också självbiografins bevisligen
lögnaktiga historia om att ”Johan” skulle ha skrivit sin första
pjäs under ett opiumrus efter sin misslyckade debut som
skådespelare. Strindbergs vänner hade läst Fritänkaren
redan dessförinnan.
Varför vidarebefordrar Lagercrantz den uppgiften?
Hans faktagranskare, Lars Dahlbäck, har säkert påpekat
att den är felaktig. Den kan vara en ren lapsus. Men jag
tror också att det sammanhänger med att Lagercrantz
har något av samma behov som Strindberg själv av att
dramatisera - Strindberg. Även Lagercrantz arrangerar,
skapar scenen och dramatiska mönster. Bokens
inled-ningssidor är typiska. Här ironiserar han över att
Strindberg fuskade med dagen för sin konception för att han
skulle kunna säga att han blivit till i Vädurens,
offerlammets, tecken. Men själv gör Lagercrantz ungefär
likadant för att få en effektfull upptakt. Också han
börjar med konceptionsdagen - vilket ger honom anledning
att starta med en skildring av läget i Stockholm
månaderna efter februarirevolutionen. Vidare har han tagit
reda på att Strindberg i själva verket gjordes på själva
påskafton! Så blir Strindberg ett offerlamm i alla fall,
fastän tillkommen i Oxens tecken ...
Lagercrantz diktar alltså en smula, han också. Liksom
Strindberg - och Micawber - dras han till det
effektfulla. Följden är att hans bok har blivit mycket rolig att
läsa. Den är full av konkreta och festliga detaljer.
Lagercrantz har dramatikerns förmåga att berätta i scener;
han låter oss se vad som händer. Hans stil är enkel och
klar. Han har tonat ned sitt tidigare yviga bildspråk till
ett minimum - de bilder som då och då förekommer blir
desto effektfullare. Framställningen är kryddad med
utomordentligt väl valda citat ur Strindbergs brev.
Berättaren håller sig själv i bakgrunden, nästan alltför mycket.
Han tycks betrakta Strindberg på långt avstånd,
ironiskt, nästan kyligt iakttagande.
Jag tror att Lagercrantz’ bild av Strindberg till stora
delar är riktig och träffande. Strindberg förvandlade
oavbrutet sina erfarenheter till dikt, och steget mellan liv
och dikt blev allt kortare ju längre han levde. Till sist
kunde han själv skriva att han ”upphört att vara”. Men
Lagercrantz bild är en smula statisk. Han ser inte att det
är fråga om en utveckling hos Strindberg, en
”yrkesskada” som han ådrog sig ”genom mycken diktning”, som
han själv skrev.
Lagercrantz driver också sin tes om Strindbergs
bristande uppriktighet alltför långt. Är det överhuvud taget
möjligt att vara fullständigt ”uppriktig”? Måste inte
varje bekännare göra ett urval bland sina tankar och
upplevelser, redigera materialet, ”dikta” en smula? Och
om det är så: måste vi då inte erkänna att ytterst få
lyckats avslöja så mycket om sitt privata liv och sina
intimaste känslor som Strindberg? Läs verken, de
självbiografiska skrifterna, breven, Ockulta dagboken! Det
4 BLM
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
