Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kristina Hasselgren: Känslokapitalisterna, anmäld av Merete Mazzarella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Kapitalism eller arvssynd?
KRISTINA HASSELGREN Känslokapitalisterna.
Roman. Norstedts 1979.
Känslokapitalisterna är Kristina Hasselgrens tredje
roman om fosterbarnet Anna Carolina. I Anna Carolina
(1967) och Stora Flickan (1975) skildrade hon i
långsamt, dröjande tempo och med mästerlig psykologisk
inlevelse och sinnlig konkretion sin huvudpersons
utveckling från ett par års ålder till åtta-nioårsåldem. I
Känslokapitalisterna som förmodligen är avsedd att
avsluta serien varvas scener ur Anna Carolinas senare
skol-flickstid med scener ur hennes liv som vuxen,
medelålders kvinna som beslutat att adoptera ett barn.
Skoltiden tillbringar Anna Carolina i glädjelös
gråhet hos paret Stenlund som hon förflyttades till i Stora
Flickan. De är mänskor ”som inte kan skratta” och
Anna Carolina förmår inte kalla dem mamma och
pappa utan bara mamma Märta och pappa Anders
eftersom hon fortfarande är känslomässigt bunden vid sina
första fosterföräldrar, Lindstams. Liksom Kristina
Hasselgren i Stora Flickan gav en konturskarp bild av Anna
Carolinas biologiska mor och hennes sociala,
ekonomiska och känslomässiga utsatthet tecknar hon här
bakgrunden till mamma Märtas livsnederlag och frigiditet.
I den fina privata flickskolan som domineras av
Pälsklubben dvs flickor med päls, eller i varje fall löfte om
päls, lär sig Anna Carolina att det framförallt gäller att
vara säker:
Det viktigaste av allt var att ha en riktig mamma och
pappa. Då var man säker. Att vara säker det är att
kunna skratta och bli arg och säja som det är och
vara den man är och ändå vara säker. Det syns och
märks. Det finns i luften kring dom säkra. Man
studerar och studerar. Solveig är till exempel säker, hon
flänger och flyger och far med sitt ljusa hår och är
alltid säker. Den som är säker behöver inte bry sej om
att se efter hur andra tycker att det ska vara och så
försöka vara efter det.
Man kan vara säker på hundra olika sätt, det är
därför det är så svårt att lära sej. Men man vill och man
ska! Dom säkra är dom rika. Dom rika är säkra för
att dom har en riktig mamma och pappa. En mamma
som dom bor hos. En pappa, död eller levande.
Den vuxna Anna-Carolina (eller Caroline som hon valt
att kalla sig för att förtränga sitt förflutna) är en
framgångrik och uppskattad yrkeskvinna med god ekonomi
och rymlig trerummare men osäkerheten finns kvar lika
fullt: ”När ska man hinna i kapp?” tänker hon, ”När
ska man slippa meritera sej? Meritera sej för sin rätt att
existera som bam. Och nu: meritera sej för att få ta
hand om ett barn.” Ohjälpligt kommer hon att stå
utanför all familjegemenskap och i maktlös vrede ropar
hon: SPRÄNG FAMILJEMAFFIORNA! STÖRTA
SLÄKTMONOPOLEN! NER MED
KÄNSLOKAPITALISTERNA!” Bokens motto kommer ifrån Matt.
25:29 och lyder: ”––-Men den som icke har, från
honom skall tagas också det han har” och i
baksidestexten framhålls att Kristina Hasselgren vill ”väcka
läsarnas medvetenhet om det oerhörda livskapital som det
emotionella representerar och visa hur orättfärdig
resursfördelningen är. För precis som de ekonomiska
tillgångarna formerar sig de emotionella till dem som redan
har, medan de känslomässigt ’utslagna’, dvs de som
aldrig fått ett startkapital av emotionell trygghet, tycks
bli mer och mer utarmade.”
Ingen torde kunna betvivla att Kristina Hasselgrens
indignation är både välbehövlig och äkta, men ändå har
jag ett par invändningar att göra. För det första blir
själva berättartekniken med dess snabba uppsummering
av drygt trettio års upplevelser och erfarenheter i Anna
Carolinas liv djupt otillfredsställande för dem som i de
två tidigare böckerna följt henne nästan från dag till dag
och levt under hennes hud och sett med hennes ögon
-i inre monologens form får vi veta om hennes
kärleksförhållanden i vilka hon aldrig vågat ge sig hän (”dessa
ständiga upprepanden, ständiga misslyckanden, en
grammofonskiva som ständigt stannar i samma hack”), om
äktenskap, utomkvedshavandeskap, skilsmässa,
självmordsförsök, terapi och nattlig ångest, och man får en
känsla av att allting är ett geometriskt exempel där
författaren otåligt skyndar fram mot sitt ”vilket skulle
bevisas”.
För det andra riskerar läsningen att fylla en med
hopplöshet och få en att fråga sig om den revolution
alls är möjlig som skulle störta känslokapitalisterna.
Vid minnet av det sista sveket hon utsattes för,
nämligen faderns efter att hon som vuxen tagit kontakt med
honom och träffat honom för första gången, besluter
Anna Carolina att avstå från att adoptera:
— är det inte den verklighet jag själv upplvet som barn
som jag nu håller på att exakt kopiera för barnet?
En tillvaro utan någon som ställer upp som far? En
tillvaro utan några som fyller rollen av anhöriga?
också det här barnet kommer att få bära de vuxnas
misslyckande. Också av det här barnet utkrävs
kompensation för fattigdomen på varma känslor, nära
relationer till andra människor.
Också om slutet är optimistiskt så till vida att Anna
Carolina beslutar sig för att ta itu med verkligheten för
att förändra den har boken ett deterministiskt drag:
avsaknaden av grundtrygghet blir arvssynden i modern
tappning.
Merete Mazzarella
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
