Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Birgit Häggkvist: Lycka till som discjockey! anmäld av Eva af Ugglas - Dea Trier Mørch: Kastanjeallén, anmäld av Carl Erland Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
A TP åt småfåglarna
BIRGIT HÄGGKVIST Lycka till som discjockey!
Dikter. Bonniers 1980.
Birgit Häggkvists debutdiktsamling handlar mest om
alltings byråkratisering, från småfågelliv till
midsommar-firande. Han skriver dikter om pendeltåg, snabbköp och
trafikplanering. Hon är saklig och humoristisk. Hennes
språk är ”kort”, ett typiskt storstadsspråk. Stilen ligger
prosan nära och har en lekande rytm som gör dikterna
ytterst lättlästa. På komet iakttagen är tomheten man
känner i organisationssamhället. En tomhet som säkert
inte är specifikt svensk men Häggkvist skildrar just den
känsla som jag bara erfarit i Stockholm. Också när hon
skriver om konsumtion, varuhus som blir ett levande
väsen i vars innandöme man åker runt som en mollusk,
är det med den för mig alldeles sanna blandningen av
avståndstagande och njutning.
Häggkvists kommentarer till välfärdsvadden vi lindas
in i, livet som motas bort, är ironiska men utan förakt:
Nu när Saltsjöbadens Affärscentrum jubilerar
nu när prinsessan Victoria snart ska få en liten bror
nu när vi har slagit nederbördsrekord i hela länet
nu när Svensk Bilprovning hälsar oss välkomna för
kontroll
nu när det är hög tid att se över julgransbelysningen
nu när vi just har ställt in Sven-Bertil Taubes
favoritfisk i ugnen
nu när Ingemar Stenmark står beredd att ge oss allt i
det avgörande åket
inte kan det väl hända någonting
nu
Dikterna är berättande som små mininoveller och
mycket sammanhållna. Därför är det svårt att bryta ut bitar
som smakprov. Här återger jag ett längre stycke ur en
mycket ”smart” dikt om flickors och kvinnors
huvudsakliga funktion som primärbehovsstillande objekt:
Men i sin nackhud
har bruden redan avläst
att han behöver henne
och fått fram läppstift och mascara
ur väskan
Hastigt markerar hon
ansiktets viktigaste konturer
med rött och svart
Han har börjat ta henne till sig
men ser diskret åt sidan
tills hon är färdig
När kompisen lägger in prillan
hittar han genast fram
till hennes lysande munrundel
Humorn och ironin fungerar utmärkt så länge
Häggkvist skildrar den henne omgivande vardagen men när
hon tillämpar samma distanserade ordval för att skildra
natur, låter barrträd konversera varandra och hålla inre
monologer om lövträds beteende, då blir det inte bra.
Hon använder uttryck från industri världen: ”barkens
sakkunnigt ackumulerade skikt / av specialhärdad
cellulosa”, och jag tycker att hon sviker naturen genom att
göra den så tråkig.
Birgit Häggkvist är väldigt i kontroll, klar och redig.
Det är synd. För vad vi behöver i vårt ordentliga land är
överdrifter, sårbara blottor och skimrande sagor. Poesi
skall inte enbart registrera verkligheten, den måste ge
aningar om det oerhörda i livets existens. Just så som
Häggkvist själv skriver:
En fjäril åker med mig i hissen till fjärde våningen
utan att en enda gång
röra vid golvet
Jag skulle önska att det fanns många fler fjärilar i
Birgit Häggkvists lyrik, precis som jag skulle önska att
det fanns mycket mer livsberusning och stilla glädje i det
Sverige som hon så tydligt beskriver.
Eva af Ugglas
Idyll med mörk botten
DE A TRIER MØRCH Kastanjeallén. Roman.
Tiden 1979.
Att skriva barndomsskildringar, det är svårt det.
Antingen blir det för mörkt och negativt eller för ljust och
gulligt. Speciellt svårt är det naturligtvis att som vuxen
beskriva sin egen barndom. Minnet har ju sina
egenheter. Dea Trier Mørch sa i Aftonbladet den 30 :e juni
79: ”Hela boken är skriven från barnets lilla perspektiv.
Om hur viktigt det är att få vara glädjebarn och leka.
Jag tror för den skull inte jag har idylliserat
barndomen.”
Det är lite knepigt det där. Boken hon pratar om är
Kastanjeallén, föremålet för dessa reflektioner.
Naturligtvis är den inte i ordagrann mening skriven ”från
barnets lilla perspektiv”, jag antar att hon inte heller
menar det. Den är skriven av en vuxen kvinna med
utgångspunkt från hur hon minns att hennes perspektiv
som barn var. Det är trots allt en viss skillnad, en
självklarhet kanske, men jag tror att det är viktigt att hålla
det i minnet. Det är fråga om en tolkning alltså. Och
det är ju helt okey.
Kastanjeallén handlar om Maja, Martin och Malthe,
tre bam som tidvis bor hos sina morföräldrar på landet.
Det är främst genom Maja man som läsare känner och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
