Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Urban Torhamn: Mellan våra ansikten, anmäld av Anders Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
börja om i evighet, det finns inget slut. Det är alldeles
klart, det kunde Nietzsche ha förklarat lysande och
Tor-hamn vet samma sak: ”Här dör skådespelare som flugor,
och återuppstår. Det tar inte lång stund att förklara den
här evigheten.”
Jag måste precisera: det finns ingen visdom att hämta
i Torhamns poesi. Han är mycket naiv, men naiv på ett
sätt som gör realiteten synlig, som genom en transparent
hinna. För honom är människan ”sin egen hjälte”, han
talar obekymrat om Giordano Brunos och Hitlers
”moderna” metafysiska begär: ”Bara den som gör sig själv /
till gud, blir gud / och fri.” Han skriver en dikt, som lika
obekymrat heter ”Vi är alla unika”, men som i grunden
motsäger sig själv, därför att den framhäver alla dessa
bilder som övertas, bilderna för unicitet som bara är
någon annans unicitet. Det är därför begäret inte känner
någon vila... Allt är hektiskt i Torhamns värld: ”Att
hetsad / söka förlänga instinkten / in i det oändliga, / är
din uppgift.” Jag minns att han citerar Ekelund i Hund
från 1970: ”Han har stannat. Men det som stannat har
ingen annan verksamhet än - stinka. Och var lugn för
att vi kommer att få känna av hans verksamhet.” Det är
begärets ”hastighet” och spontanism som skall råda:
”Man får inte låta sig sjunka utanför hastigheten.
Allting är bråttom, eller går mycket fort.” Men samtidigt
speglas tomheten i denna process: ”Alldeles tomt, / som
föll vi genom ingenting / alls; / fast vi färdas så fort.”
Torhamns poesi visar, menar jag, immanent hur det
kulturellt utnyttjade begäret - att vara någon annan
-nödvändigtvis är en tömningsprocess, om man så vill en
dödsprocess. Hans fruktbara naivitet visar sig i att han
liksom ställer sig bredvid denna process och låter den
verka på sig, och gör den därmed synlig för oss.
Beundransvärt konfronteras det åtrådda med det avsedda:
”Mina rörelsers avsikter och mål / uppfylls av andras. /
Min möjliga frigörelse / blir för elegant, / med svag
bönhörelse / hos känslans / tumlande stenar / som bara
rullar / dånande / i mörka tunneln.” Vi ser samma
konflikt i den mycket vackra dikten ”Här överraskas ständigt
avsikterna”, fast den strama enkelheten nästan driver
läsakten till en art av satori: ”Det som var starka, otolk-
bara eldar / och nu är en helt obegriplig aska. / Men vi
finns där / inför varandra. II Ibland som om vi varit
med, II och ibland som om någonting / så häftigt /
gripit tag i oss / att vi aldrig kan förklaras.”
Begärets naiva bilder, som omsluter hela vår kulturs
pseudovärld med dess massfabricerade modeller, bryts
mot en förtärande självrannsakan som utplånar bild för
bild, minne för minne. Därför blir antitesen så viktig för
Torhamn. Den citerade dikten om den snabba och
tomma färden heter ”Belamrat och tomt”, och kärleken är
till slut inte skild från förintelsen: ”Kanske visar sig den
stora kärleken till slut vara identisk med den totala
förintelsen.” Torhamn förblir romantiker, han når aldrig
helt utanför begäret, inte ens i självrannsakan. Det finns
ett ställe på slutet, där han helt tappar koncepterna och
utbrister: ”Nu vill jag inte veta vad jag tänker.
Universum är fascism. Här är allt katastrofalt, om man har
känslor kvar.” Där ser man tydligt hur omöjligt det är
att bygga en filosofi på Torhamns premisser.
Men det är inte det som är huvudsaken. Huvudsaken
är insikten i bildernas tomhet, och den intensiva vägen
till denna insikt i ett alltmer reducerat språk:
Ansikten på stora plakat
och affischer
bränner sig in;
och kolnar
bort
tillsammans med
med min egen anpassning,
som skymmande aska inom mig;
och till slut saknar jag dessa
bilder
allt som fattas,
allt som fanns ...
Allt som ögonen gjorde till hjärta,
som förrådde mig
och jag står där bara
med en nödvändig insikt.
Anders Olsson
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
