Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ina Törngren: Och tigern dansar i solen, anmäld av Eva af Ugglas - Urban Torhamn: Mellan våra ansikten, anmäld av Anders Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Vem har dragit upp ropet
ur den djupa brunnen
slitit och dragit
i den rostiga kedjan
fått upp henne
nästan hel och hållen
I avsnittet ”Kärleksdiktamen” är dikterna klara och
nära:
Hukande i motsols rörelse
sover jag så länge
att intet ont
kan vederfaras dig
Där skildras övergången, samhörigheten i kärleken:
Du axlar min hud
och tror dig känna
dina egna fingertoppar
mot min skuldra
medvetenheten om att vi bär i oss alla mänskor. Och att
vi därför alla har samma ansvar. Den medvetenheten
skulle i sitt vidaste perspektiv kunna rädda oss.
Ina Thömgrens poesi fordrar tankemöda. Bakom den
barriär, det skydd hon ställer upp för läsaren att bryta
igenom begär hon respekt. Respekt för liv och det
livgivande, moderliga. Gör möjligt livet, / den vekhet /
som överskyler / förståndet.” Vekheten, det sköra och
utsatta hos varje ny varelse visar Thörngren liksom den
frenetiska tågan, viljan att växa. En växtkraft som
alltför ofta blir destruktiv. Vi lever som om både vi själva
och naturen vore outtömliga och oförstörbara:
Jorden slutar
när solen slutar koka sin välling
Världen slutar
när skeden slutar föras till munnen
Döden slutar då
Livet är möjligt just därför att det är tidsbegränsat.
Mänskans framtid är möjlig bara om hon slutar tro sig
suverän och inser att hon är den mest beroende
organismen på jorden.
Eva af Ugglas
När bilderna förintas
URBAN TORHAMN Mellan våra ansikten.
Diktsamling. Bonniers 1979.
Vad innebär det mänskliga begäret? Har inte
Shakespeare rätt när han i En midsommarnattsdröm låter
för
stå att begäret just är den ofta förblindade - och inte
sällan katastrofala - fångenskapen i en annans sätt att
se, kort sagt en omedveten imitation av en förebild,
såsom Helena är den absoluta modellen för Hermia i
styckets början: ”O! teach me how you look, and with
what art / You sway the motion of Demetrius’ heart.”
Och detta uttrycks inte sällan hos Shakespeare som ett
övertagande av den andres blick. Hermia inser tidigt
faran, den infernaliska smitta som utgör begäret - men
vilken roll spelar insikterna hos Shakespeare? ”O hell!
to choose love by another’s eye.”
I sin nya märkliga bok har Urban Torhamn en dikt
som heter ”Jag tillhör deras ögon”. Inte minst efter
samlingen Lisbet! (1975) vet vi att Torhamn är det naiva
begärets sångare i en ny svensk poesi. Men här är det
som om han fått - åtminstone till hälften - detta begär
på distans, han erfar hur världen töms, bilderna,
skådespelen, allt som står på begärets scen förintas,
”nöjesfälten” läggs ner, ögonen ligger där på marken. Men
fortfarande finns det kvar en identifikation med de
andras ögon: ”De rullar framför mig / i mina känslor
och drömmar / / som möjligheter, / / också för mig
själv / att se något annat. II Jag tillhör / deras ögon.”
Det verkligt intressanta med Urban Torhamns dikter
är enligt min mening hans besatthet inför den begärets
smitta som hela vår kultur, i form av massproducerade
förebilder, s k kändisar, är fylld av. Det finns m a o ingen
gräns mellan privat och offentligt i hans poesi. Han låter
de kulturella bilderna - inom schlagers, politik, litteratur
om vartannat - invadera sin poesi i inte sällan
överrumplande marginalcitat och långa analyserande
textsjok. Men samtidigt som denna fascination finns kvar för
massornas modeller - ”Vi måste kunna lära oss att
överlämna oss, som amerikanska underhållare” - vilket gör
att denna poesi speglar så mycket i vårt samhällsliv,
erkänner han öppet det katastrofala i hela denna livssyn.
Det förflutna försvinner, bränns upp; ingenting kan göra
anspråk på autenticitet längre. I dikten ”Att söka en
erfarenhet och bli inblandad i det katastrofala” sker en
utplåning av alla negativa minnen, allt ”jag avstått
från”, ”allt detta som tillhört mig / är förlorat.” Jag
tänker mig att denna erfarenhet som Torhamn uttrycker
så oerhört direkt - detta bejakande av det sammansatta
känsloläget - är djupt signifikativ för hela den
samhällsutveckling som vi är delaktiga i. Torhamns dikter är ett
direkt avtryck av den samhälleliga utplåning av
identiteten, som vi alla känner så väl, och som går ut på att till
varje pris vara någon annan.” Nu får det vara slut, säger
den sargade / gång på gång, där han ligger och kippar /
efter andan, i sin rivna päls / med blodet droppande ur
ett bittert leende. / Nu börjar jag om. / Han har jagat
sina roller, känslor / och övertygelser. Han är utmattad /
och blöder. Han börjar om ...” Ja visst, det måste
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
