Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Florin: ”Du måste förändra ditt liv”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Orestes på Dramaten 1980 i regi av Gunnel Lindblom. I förgrunden Kristina
Adolphson (Klytaimestra) och Pontus Gustafson (Orestes), och mellan dem
Ingrid Boström (Elektra). Foto: Beata Bergström.
inövade i vanmäktig ambivalens. Samtidigt finns i
deras liv, bortom deras kontroll, en imperatorisk
dimension som får dem att ändå riktas, sträckas, mot
en annan ort, i vars riktning ambivalensen kan
passeras. I det längsta skyddar sig människorna i
pjäserna mot det imperativ - ”Du måste förändra ditt
liv!” - som gör sig påmint. De lär sig att leva i
ambivalens och att uthärda det outhärdliga double
bind-nätet genom ett rikt förråd av
överlevnadsstra-tegier med säte i språket och intcraktionen -
diskva-lificeringar, korrigeringar, maskeringar etc - vilka
emellertid bara förtiger och förlänger men varken
löser eller synliggör.
”Jag vågar inte ta det avgörande steget, ty ingen
kommer att ta emot mig, varken i språket eller i
världen”, skriver Norén i en svit
arbetsanteckningar (”Härdar” i BLM nr 5/78). Jag tror det är
just detta steg som Norén i sina dramer kan bringa
sina roller att ta, förr eller senare, just genom att
dramats form tillåter honom att tvinga in sina
gestalter i ett ovillkorligt förlopp och ett slutet rum,
obevekligt utan kryphål. Vi kan se hur
utgångs
punkten uttrycks i de tidigaste dramerna. Joseph i
Depressionen: ”Ingen kommer att ta emot mig, det
vet jag. Jag vågar inte ta det steget.” Erik i Modet att
döda: ”Ingen kommer att ta emot mig, om jag inte
gör det.” Och huvudrollen i Orestes: ”Men ge mig
dock, Apollo, platsen / Att lämna dig.”
Separationens frågor kom att generera
dramatiken och samtidigt utformas i den på ett helt nytt
sätt, skilt från den knappa och hermetiska lyrik som
föregrep den. I dramatiken fick Norén möjlighet att
gestalta separationen, inte bara utifrån individens
förhållande till ursprunget (världen, språket) utan
också utifrån intersubjektivitcten och intcraktionen,
sceniskt exponerade i språk och beteende. Så alstrar
separationens problem den nya förvandlingen i
me-tamorforernas författarskap.
Det är i Depressionen som Lars Norén först, om än
embryonalt, ställer och gestaltar de frågor som
sedan skulle bestämmas tydligare i Modet att döda och
Orestes. Depressionen utspelas en morgon i en
storstad, vi ser ett naket scenrum, en hög vägg, ett
cementgolv täckt av skräp och tre män i mycket slitna
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
