Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Florin: ”Du måste förändra ditt liv”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Du måste förändra ditt liv”
en starkt taktil och gestisk uttydning i dramat, när
två av de blinda männen talar om henne.
COSTAS: Ibland slår hon mig, det faderlösa aset, där hon
själv har ont, i pannan, och sedan smeker hon mig.
ORFEUS: Var?
COSTAS: På samma ställe.
Elektra tvingas förkroppsliga den totalitära staten
Argos’ outsagda ambivalens, spela den, vara den.
Endast Orestes kan bringa den förlösande
handlingen och öppna en springa av ljus, och hon vet
det. Elektra utvecklar under Orestes exil
uppenbarligen en överlevnadsstrategi genom att inbilla’ sig
hans närvaro. När Orestes verkligen når Argos och
möter sin syster, men inte vill träda fram med sitt
namn, tror hon sig än en gång inbilla sig honom.
ELEKTRA: Det är hemskt med inbillningar.
De dödar inte den som man har
inbillat sig. Det är hemskare än döden.
Inbillningarna förlänger bara det outhärdliga
tillståndet genom att göra det möjligt att genomgå det,
därav deras hemskhet. Passagen förebådar det
starka intresse för olika överlevnadsstrategier som
Norén visar i de följande dramerna.
Natten är dagens mor är på många sätt en
fortsättning av Modet att döda, men en fortsättning som så
att säga går bakåt och visar ett tidigare skede.
Sonen Erik återfinns som sextonåringen David i en
familj med en tio år äldre bror, Georg, en
alkoholiserad far, Martin, som det dygn pjäsen spelar börjar
en ny period, och en - anar man — cancersjuk mor,
Elin, som döljer sin sjukdom för familjen och sig
själv. Dramat utspelas på familjens kombinerade
restaurang och hotell, en scen som både mentalt
och ekonomiskt är ruinerad. Det är viktigt att se
hur Norén i och med Natten är dagens mor vidgar
separationens drama genom att göra samtliga
familjemedlemmarna till huvudroller. Här kommer jag
emellertid - för att söka följa tråden från de tidigare
pjäserna vidare — att uppmärksamma spelet utifrån
David.
Det Norén undersöker är hur de språkliga och
psykiska motsägelserna verkar på en ung människa
i ett skede av identitetsbildning, jagblivande. David
går vilse när han vill pröva sig mot sina föräldrar,
han möter aldrig motstånd och får aldrig svar utan
tvingas ut i en glidande imaginär värld som också
får tjäna till att parera den ambivalens som härskar
i huset och allra mest i honom själv. Hela hans
beteende kommer att gå ut på att imaginärt förflytta
sig till andra orter, andra identiteter. Redan i
pjäsens inledande scen ser vi David, ensam i köket vid
spegeln, lekande ”olika känslor av hat, åtrå,
desperation, mordlust, rädsla, feminitet, maskulinitet”,
härmande och liknande olika förebilder, ”t ex
Montgo-mery Clift i Härifrån till evigheten eller Stan Getz
under en konsert” (scenanvisningen).
Vi ska se på Davids beteende i en double
bind-situation. Modern kommer ner från andra våningen
till David som är ensam i köket. Hon har bestämt
sig för att David skall tas till sjömansbyrån för att
skickas till sjöss och bli karl och vuxen. David
förnimmer hennes beslutsamhet och känner sig
trängd, långt innan hon sagt honom sin avsikt. När
hon säger att hon vill prata med honom låter Norén
David svara med att liksom besvärja
outhärdligheten i den stängda situationen.
ELIN: Det är dig jag vill prata om. Sätt dig ner en stund.
DAVID: (––––) Först måste han snacka med mig och sen
måste du snacka med mig. Jag har inte tid! Prata då för
helvete! (Han står med ryggen mot väggen, tar sats med fotsulorna på
andra väggen och klättrar på så sätt långsamt uppför väggen så att
kroppen hänger fri) Titta morsan — titta! Ser du inte! Det här
kan jag inte göra! Jag kan inte! Jag kan inte!
(—-)
Fast jag tycker inte om att dra vingarna av fjärilen. Men
tycker inte om att vara fjärilen som far vingarna avslitna. Ur
den meningen har subjektet slunkit ut.
ELIN: Vad pratar du om?
DAVID: Ja, vad pratar jag om? Vad pratar jag om?
ELIN: Men varför är du så underlig?
DAVID: Äh, jag är inte underlig. Jag är inte här. Det har jag
aldrig varit. (-)
I en senare scen med modern följer en mycket lång
härmningsdialog, där David konsekvent upprepar
vad modern säger. Den är en narrbild av
symme-trin i den mimetiska modellsituationen mellan
förälder och barn, en narrbild som uppstår när likheten
i relationen blivit lika tom och skrämmande som
betvingande.
ELIN: Kan du inte hjälpa till att duka? Ta ner tallrikarna.
DAVID: Kan du inte hjälpa till att duka. Ta ner tallrikarna.
ELIN: Du har väl inte ont någonstans?
DAVID: Du har väl inte ont någonstans?
ELIN: Jo, det har jag. Det blir bara värre och värre.
DAVID: Jo, det har jag. Det blir bara värre och värre.
ELIN: Vad är det för fasoner?
DAVID: Vad är det för fasoner?
ELIN: Ja, då dukar jag väl själv då.
DAVID: Ja, då dukar jag väl själv då.
(—)
När David till sist bryter spelet och säger att han
inte vill åka till sjömansbyrån i Malmö dagen därpå
svarar hon honom inte. Strax därpå följer en
hallucinatorisk scen där David vid matbordet tar en
brödkniv och skär hårt över kinden och över halsen
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
