Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Florin: ”Du måste förändra ditt liv”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magnus Florin
på modern. Hon ser på blodet och sjunker ihop. ”1
nästa minut lever hon upp igen och det har inte hänt”
(scenanvisningen). Kort efteråt frågar David sin far om
det verkligen kan vara sant att han är faderns son,
om det inte i stället är så att han är Charles
Lindberghs kidnappade baby.
Imitationsscenen med modern får ett motstycke i
slutscenen, då David i föräldrarnas sovrum — där
modern är vaken medan fadern somnat djupt —
sätter ”Martin som en buktalardocka på sitt knä” och
härmar honom (”Elin, Elin, älskade lilla Elin”, etc)
Tidigare har han satt på sig faderns smokingkavaj
och sidenhalsduk och utnämnt sig till ”herre i
huset”. David inkarnerar honom i en dubbel avsikt att
gycklande distansera sig från honom och samtidigt
ställföreträdande fylla hans funktion. Han kan
lämna föräldrarnas rum.
DAVID: Hej då. (Paus) Mamma? (Paus) Va? (Paus) Jag går
nu. (Paus) Ska du inte stoppa mig? (Viskar) Låt bli då.
Liksom förut svarar hon honom inte och han
dansar nerför trapporna, sjungande ”Night and Day” i
en fantiserad Fred Astaire-scen. Till käpp i dansen
tar han den kniv som han hela tiden dolde i
sovrummet, ett potentiellt mordredskap. David dansar
”som om han hade krafter kvar för ett helt liv, tills
lamporna tänds och sedan abrupt släcks ner”. Dramat slutar
i denna endast villkorliga förlösning och David är i
slutbilden kvar i det ”som om” vi såg honom spela i
pjäsens inledning.
IV
- I Murlod talar du om ”kärlekens
gränsrubbningar”. Ar kärleken en kraft att räkna med för att
komma åt den här gränsen, separationen?
— Den är det på det sättet att den är det
ständiga exemplet på det som pågår, den akuta
manifestationen av ett skeende (–-) ett ständigt
böjningsmönster för våra avsikter. (–––) Den är
också suget bort ifrån identitet. Du kan hela tiden
pröva dig själv, tvingas att pröva dig själv i
kärleken. (––) Den är samtidigt bra och oerhört hot-
full.
(Intervju, Dramatens program till Orestes)
I En fruktansvärd lycka går vi vidare i en dramaturgi
som sprider perspektiv och fokus och gör
personerna på scenen lika oöverskådliga och
oförutsägbara för oss som de är för sig själva. Vi ser två par
på scenen: Teo och Tessa samt Erik och Helen.
Med dem är vi i en annan social och språklig miljö
än den vi mötte i Modet att döda och Natten är dagens
mor. Teo är konstnär, Erik skriver, Tessa tillbringar
en stor del av sin tid hos sin analytiker. De ägnar sig
åt att för varandra relatera saker kring ”Edvards
bok” och ”Stinas utställning.” Men de lever i
ständigt krig med det allvar som hotar deras positioner.
De berusar sig med en suverän raljans och placerar
sig skickligt i lägen där de inte riskerar något, där
de hela tiden kan demontera sanningen,
oskadliggöra den. Men samtidigt är situationen outhärdlig
för dem. ”Jag tål inte att det fortsätter eller
upphör”, säger Erik.
Det finns i En fruktansvärd lycka samma polära
förhållande mellan ett förstört ursprung och en
Sanningens ort — de två aspekterna av den Andre - som
vi fann i Orestes. Det är förnimmelsen av en sådan
ort som så djupt berör Helen när hon i slutet av
pjäsen läser Rilkes dikt om Pantern i Jardin des
Plantes: (––-) ”För honom fmns det, så långt blicken
tränger, / blott galler - och bak dessa ingen värld.
(–––) Blott sällan kan det underbara hända, / att
någon bild går in i hans pupill (––––-)” (ur Johan-
nes Edfelts översättning). Men sanningens ort är
denna gång inte liktydig med en explicit analytisk
dimension. I stället blir kärleken den verkande kraft
som kan föra personerna till sig själva. I En
fruktansvärd lycka blir det Helen, som drabbas av just ”en
fruktansvärd lycka” och ”skakar av kärlek” till
Teo, som däremot förklarar sig känna ”intresse och
attraktion”, nykter och häpen. Eriks lössläppta
aggressivitet och destruktivitet, som fört dramat till
ett våldsamt slut, riktas mot den stora spegeln i
rummet, som han krossar. Helen ropar: ”Bravo! Slå
sönder spegeln. Slå sönder den och kryp omkring i
skärvorna. Gör dig riktigt illa.” Och vi kan se hur
motivet med skärvorna får oss att upptäcka
förbindelsen mellan paren Helen & Erik, Orestes &
Elek-tra, Joscph & David. Vägen ut ur bindningen är
prekär och riskfylld.
Medan de tidigare pjäserna utgick från en
vertikal relation mellan barn och föräldrar, ligger
tyngdpunkten i En fruktansvärd lycka på ett horisontellt
förhållande mellan vänner och älskande. Men den
vertikala relationen till ursprunget fmns implicit
närvarande, som när Erik plötsligt frågar Tessa: ”Hur
var språket i din familj, när du var liten?” Erik har
skäl att fråga, ty hans och Hclcns föräldraskap är
djupt problematiskt för honom. Han ser själv hur
hans egen slutna ambivalens fortplantar sig i hans
barn, sonen Henrik, via typiska double
Z>z/2<7-situatio-ner.
ERIK: Han är ju som en främling - jag talar ju till honom
som om han vore en främling, jag smeker honom som om
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
