Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Florin: ”Du måste förändra ditt liv”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magnus Florin
vartåt hon är riktad. Scenen är tydlig vad gäller
ambivalens- och double Zh7?<7-mekanismcr.
Scenanvisningen anger att de ”kommer från matbordet, mår till
synes bra, avslappnade.” Edvard säger att det känns
skönt. De skrattar, besvarar varandras leenden,
talar vänligt med varandra. När emellertid Helena av
en nyck tänder och släcker golvlampan och därefter
säger ”Det låter precis som tankarna hos
sinnessjuka”, anges att ”Edvard skrattar okomfortabelt”
-han känner obehag men maskerar det. Senare, när
de börjar tala om sitt förhållande, skriker Edvard
plötsligt till, men korrigerar sig genast och säger
”Jag vill inte skrika åt dig”.
HELENA: Jag vill att du håller om mig.
EDVARD: Va? Skall jag hålla om dig. Javisst, nej, nej.
(De rör inte varandra. De sitter mycket nära, men borta från varandra
som barns leksaker, och gråter var och en för sig.)
HELENA: Det känns som om jag ville åka hem.
EDVARD: Du är ju hemma.
(—)
HELENA: Ja. Usch, om vi ändå fick vara ensamma. (Torkar
bort tårarna.)
EDVARD: Jag vet. Jag tror att jag skall ta av mig kavajen.
(Sätter på sig skon.)
Den symmetriskt speglande relationen de
inledningsvis sökte upprätthålla sprängs inifrån av
outsagd och olöslig ambivalens. I en svåruthärdlig
scen ser vi senare hur de sexuellt bara kan fungera
ömsesidigt när de låter sin vacklan utmanövreras
av ett klart bestämt komplementärt spel, där de inte
längre behöver vara sig själva. De spelar en inövad,
teatral och mycket omsorgsfullt utförd
sado-maso-chistisk scen, där Helena är ”doktor Bacon” och
Edvard en underkuvad patient. Med ett rituellt
våld, som hela tiden hotar att slå över i ett verkligt,
söker de kanalisera ambivalensen i den falska
sym-metri som behärskar deras förhållande. Scenen är
en motsvarighet, men ömsesidig mellan parterna,
till de sadistiska fantasier vi såg Erik eggas av i En
fruktansvärd lycka.
Om det i den pjäsen var kärleken som kunde
rikta Helen mot sanningens ort, så är det i
Underjordens leende snarast den erövrade sorgen över det
förstörda ursprunget som kan göra sin lösande verkan.
Helenas graviditet och moderskap har för henne
aktualiserat hennes egen barndom - och särskilt den
störda relationen till hennes nu avlidna far. Modern
Julia ägnar sig pjäsen igenom åt att diskvalificera
Helenas försök att tala om fadern, ignorerar henne
eller säger att hon spelar teater. Så småningom ser
vi Helena restaurera sitt ursprung i en villkorlig
omtagning av ursprunget: hon gör sig till ammande
spädbarn, men det är intejulia utan väninnan Jane
som rycker in, faktiskt som den ställföreträdande
Andre.
Systern Elaines strategi är rakt motsatt. Hon ler
glatt i den mentala underjorden, maskerar sin
olycka med simulerad lycka och förklarar sig frankt
vara ”trött på symptom”.
ELAINE: Jag bara skrattar när det gör ont. Det är ingen idé
att lida. Om jag inte far som jag vill utan måste lida går jag
bara hem och är glad. Vad tjänar det till?
(___)
Nej, nu skall jag gå hem och göra en massa saker som jag
inte vill.
Medan Helena försvinner ur pjäsen, på sin inslagna
väg, lämnas Edvard och Elaine kvar ensamma i
pjäsens slut, ensamma och djupt olyckliga, men
instängda i en framgångsrikt maskerande lycka.
Dramats slutord:
EDVARD: Du har gjort mig så lycklig.
ELAINE: Förlåt mig.
(Lång paus)
Förlåter du mig?
EDVARD: Nej, det går inte.
V
(––) ju mer insikter du får, desto mer måste du
leva i enlighet med dem. ”Du måste förändra ditt
liv.”
- Finns det då som möjlig slutpunkt ett helt jag
att tro på?
- Ett helt jag som så att säga blir större, det tror
jag inte på. Men ett jag som känner sina
förbindelser, som känner när du rycker i trådarna, som
känner vad du rycker i, utan att det blir väldigt
hoptrasslat med falska reaktioner.
(Dramatens program till Orestes)
Vi har sett att Norén aldrig låter inscenera någon
illusion av hela och starka människor, som lösta ur
arvssynden kunde gå ut i världen och förändra den.
I Orestes är tecknet för förändringens bräckliga
möjlighet ett gråtande barn. Då Orestes ”med en
fruktansvärd ansträngning” vänder på Oraklet, varifrån
Apollons röst kommit till honom, är dess
innandöme ett stort rum. ”Därinne finns ett barn, eller ett
barns röst”, och vi hör som slutet på dramat en
”övergiven gråt” i tecknet av en spröd och ömtålig födelse.
Någon frihetsgestik frammanas inte i Noréns
dramatik, däremot kanske en insikt i det förstörda
ursprungets natur och återverkningar.
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
