Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Florin: ”Du måste förändra ditt liv”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Du måste förändra ditt liv”
HELENA: (––––––) människors hållning - man kan se på de-
ras gång och deras rörelser när dom kommer gående eller
står i någon kö - man kan faktiskt avläsa hur dom hade det
som barn - alltså, mot vem dom är riktade och hur svaret
blev på deras — åtbörd? - När dom går emot någon — skrämt,
blygt, skyggt, ja, eller tillitsfullt - då ser man hur deras
pappa... eller mamma bemötte dom. Dom kan stå så här
(Visar med handen) fullvuxna, alldeles omedvetna om det, som om
dom fortfarande vädjade och bara var sjuttio centimeter
stora.
Helenas ord i Underjordens leende sammanfattar
mycket av vad jag velat diskutera här: hur Noréns
arbete med separationens frågor genererar och utformar
en dramatik där han gestiskt och i interaktionen
kan exponera separationens kluvna scen (ursprunget
är hemlösheten, identiteten är identitetslösheten,
bindning är åtskillnad). Det är en skådeplats där
psyke, språk och kropp är ett och samma och där
separationens verkan också är dess orsak och natur,
genom det sätt varpå dess symbiotiskt beständiga
skilsmässa yttrar sig i situationer och relationer
präglade av inövande ambivalens och double bind.
Det kan förvåna att Noréns dramatik ofta är så
rolig. Det är inte bara hans sinne för det dråpliga
och vitsiga som gör att man som läsare eller publik
förnimmer något genuint komiskt. Allt skratt är
givetvis tvetydigt och innehåller ett inslag av
utstöt-ning: jag skyddar mig mot en hotande fara genom
att skratta åt dem som redan drabbats av den och
tillskansar mig därigenom en behaglig känsla av
kontroll och suveränitet. Men samtidigt skapar
skrattet fysiologiskt en lustfylld nedbrytning och
instabilitet. Just när jag skrattar slappnar min
kropp av och jag kan tillåta mig en insikt som jag
annars framgångsrikt skulle värjt mig mot. Jag
kommer loss från bördan av att hävda fullständig
autonomi och självtillräcklighet. Om Noréns
dramatik är strängt imperatorisk (för såväl honom
själv, som för skådespelarna och publiken) — ”Du
måste förändra ditt liv” — så har den samtidigt en
inneboende, öppnande och hoppfull tillit till vår
vilja och förmåga att besvara den i förhållande till
våra egna liv.
Not
”Du måste förändra ditt liv” kommer från Rainer Maria
Rilkes dikt ”Archaischer Torso Apollos”, vari slutorden
är den allting seende gudomens imperativ ”Du musst
dein Leben ändern”.
Anförd dramatik av Lars Norén, urpremiärer:
Depressionen (Radioteatern, 26/8 1979), Orestes (Dramaten, 23/5
1980), Akt utan nåd (Radioteatern, 7/9 1980), Modet att
döda (TV2, 3/12 1980), En fruktansvärd lycka (Stockholms
Stadsteater, 16/4 1980), Natten är dagens mor (Malmö
Stadsteater, 23/10 1981), Underjordens leende (Det
kong-elige i Köpenhamn, 28/10 1982; Stockholms Stadsteater,
17/11 1982).
Modet att döda, Akt utan nåd och Orestes är samlade i Tre
skådespel, Bonniers 1980, daterade aug -78, dec -78 resp
apr -79, En fruktansvärd lycka finns utgiven av bokförlaget
Promenad, 1981. Övrigt är då detta skrivs opublicerat
och jag har då utgått från de manuskript som legat till
grund för uppsättningarna. Undantaget gäller
Depressionen, där jag utgått från originalmanuset medan
Radioteaterns version omfattar dramats första del.
Anders Olssons essä ”Orestes vid muren” i Mälden
mellan stenarna, Bonniers 1981, bildar en grund för mina
resonemang. Detsamma gäller uppsatser av Gregory Bateson
i Steps to an Ecology of Mind, Paladin Books 1978 (1973),
särskilt ”A Theory of Play and Fantasy” (1955),
”To-wards a Theory of Schizofrenia” (1956) och ”Double
Bind” (1969). Vad beträffar Jacques Lacan stöder jag
mig på Carl-Johan Malmbergs introduktion i KRIS nr
11-12 (april 1979). I avsnittet om Natten är dagens mor
skymtar René Girards diskussion om ”mimetism” i La
Violence et le Sacré, Paris 1972 (eng övers Violence and the
Sacred, John Hopkins University Press 1977).
Utöver dramatiken utgår jag i Noréns författarskap
från hans lyrik, till Hjärta i hjärta, 1980. Dessutom stöder
jag mig på tre intervjuer med Norén, dels Torkel
Rasmussons och Leif Zerns i BLM nr 5 1969, dels min egen i
Dramatens program till Orestes (nr 13, 1979/80), även i
Kalejdoskop nr 3 1980, dels Leifjanzons i entré nr 1 1982.
MF
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
