Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Suzanne Osten: Att göra teater med Lars Norén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att göra teater med Lars Norén
rytmiskt förhållningssätt och ett tempo, där
språkets arkitektur blir skönjbar, alla insprängda
bisatser kommer till sin rätt, som förbiilande tankar, inte
som noga uttalade sanningar (då förlorar sig
skådespelaren/åskådaren helt).
Den fart med vilken Lars pjäsfigurer ljuger och
bekänner är urbant svensk, och ställer ytterligare
krav på skådespelarens teknik och koordination;
Vi sorterar upp känslor, kroppar, och
språkrytmen för att hela tiden försöka sammansmälta detta,
i vår slutfas.
När får man sanningen då?
Publikens önskan att vi på scenen ska få se de
personer vi följer avslöja ”hur de verkligen är”
härstammar från en tid då vi kanske kunde tala om
människor med ”helare” känslor. Idag har vi ett
samhälle med blottandet och bekännandet på
programmet, intimiteten som vara. Modeorden jag
”känner”, jag ”upplever” beskriver en människa
som oavbrutet berättar om ”sitt innersta”.
Lars dramatik svarar mot en helt ny
människosyn. Utifrån figurernas verbala uttrycksbehov
beskriver han sanningen på ett annat sätt.
Stanislav-skij-kravet att visa människan ”sådan hon är” på
scenen står kvar, men Lars människor visar på
förställningar, halvsanningar, vilja till sanningar.
Hans människor tror att det dom säger är sant, och
ibland säger de sanningar utan att veta om det.
Med hela den moderna psykoanalytiska
forskningens kunskap om människan (jag tänker på
moderna analytiker som Winnicott, Guntrip,
Fair-bairn, Klein, som beskriver något som skulle kunna
kallas ”den jag-svaga narcissistiskt störda
människan”) kräver gestaltningen på scenen ett nytt
språk, som inte gör anspråk på ”hela” sanningen.
Att endast härma en människa som hon beter sig
räcker inte, anser jag, här måste försökas något som
är en blandning av att a) visa hur människan känner
sig och b) förevisa hennes lögner och sanningar.
Varje gång vi arbetar med Lars dramatik ställs vi
inför detta problem, att visa alla skikten,
motsättningarna.
Moralen, finns den?
Lars har ett moraliskt krav: ”Maskerna ska falla”.
Det finns sanningar i hans pjäser, men vi får inte
visa dem när publiken väntar det, publiken ”ska få
veta”, men de måste göra ett stort arbete själv.
Detta är bearbetandets idé, och Lars texter
arbetar tematiskt nära en psykoanalytisk teknik, om
man så vill, tcmata kommer igen, och igen.
Att Brecht-kravet ”förevisa” kan rimma illa med
komplikation, och ibland hamna i illustration och
motverka sitt första syfte, det kämpar vi med hela
tiden. Overtydlighet får inte bli motsatsen till
traditionell ”verklighetsavbildande” teater.
Lars menar att publiken ska ”veta” när den går
därifrån. Som jag förstår detta måste publiken
KANNA när det är lögn, och när det är sanning.
Alltså fortsätter vi att pricka in lögn och sanning i
manus och hitta ett känslans, dvs kroppens, uttryck
för detta.
Skådespelarens arbete
En skenbar motsättning dök upp i en diskussion
mellan Kcvc Hjelm och vår ensemble under arbetet
med En fruktansvärd lycka. Var dessa människor
”jordade”, var vårt höga tempo förenligt med en
realistisk människoframställning.
Kanske ser inte Kcve sitt samhälle som jag, med
detta flödande verbala självförakt som först i ett
farstempo blir urskiljbart.
Lars text innebär ett krav på montage av
skådespelarna, dvs att inte följa sitt behov att
sammanbinda känslorna. Monologer och situationer är
lagda bredvid varandra utan övergångar. Detta är
typiskt för vårt samhälles sätt att tala men det
skulle ha varit obegripligt för Stanislavskij och en
publik för över 100 år sedan. (Dock menade redan
Tjechov att Stanislavskij spelade hans pjäser i fel
tempo...)
Lars betonar envist och korrekt språkets rytmiska
kvaliteter — skådespelarna får inte ”söka”, mumla,
bryta rytmen för att påstå den vägen, att det är
extra sant vad de nu säger...
Lars ställer oss som ska arbeta med hans pjäser
inför en uppgift, som innebär att försöka försvara
alla figurer i pjäsen, med insikten att vi alla delar
dessa människors grundläggande behov. Vi måste
förtvivlat försvara och spela dessa människor, som
om de försvarade sig inför domare. Lars dramatik
kräver en fruktansvärd tolerans, mod och
självutlämnande.
Naturalismen
Lars förhållande till naturalismen är lika
emblema-tiskt som mitt till ett förhöjt teaterspråk.
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
