Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Suzanne Osten: Att göra teater med Lars Norén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Suzanne Osten
Jag anser att Lars har ett fetischistiskt
förhållande till rummet, ett ”verkligt rum”, med
”verkliga saker”: badrum, vatten, kök, slask, cyklar,
märkesvaror, bestämda tavlor. I En fruktansvärd
lycka närmade jag mig detta krav på ett överdrivet
sätt, vi satte publiken i en ”äkta” våning, närmare
kunde ingen komma, man såg in nästan överallt, i
badrummet, köket och ut på balkongen. Det var
närmaste en superrealism. Filmstrålkastare belyste
en illusorisk utsikt med takåsar.
Nu gör jag det sceniska rummet till en
repeti-tionssal, ”Helenas studio”, vi använder ”hennes
medel”, bandspelare, arbetsmaterial, balettspeglar,
balettstång, för att berätta pjäsen.
Lars klassicism bibehålls i båda versionerna, dvs
tidens och rummets enhet.
Lars suckade och sa (när vi tog bort en mening):
”Ni måste väl det, eftersom skådespelaren här inte
kan fa de naturalistiska impulserna från rummet.”
Detta är helt fel. Lars tilltro till det naturalistiska
rummet är magisk.
I Helenas studio finns stolar, cigaretter,
handväskor etc. Eftersom Lars text ställer dessa
utomordentligt stora krav på skådespeleriet är det
viktigaste att aldrig ge avkall på det som kan ge
skådespelarna de riktiga känslomässiga impulserna till
scenerna. Vare sig vi arbetar med saker eller med
rörelser eller med rummet, måste endast det
användas som gagnar skådespeleriet.
Hur realiserar vi Lars dramatik på våra svenska
scener, med bibehållandet av hela denna rika och
icke förenklade syn på människan? Jag tycker att
Lars bjuder på en storartad och sensuell
människoskildring, och ju närmare teatern vi kommer, ju
längre bort från ytan, ju större är chansen att vi får
syn på något vi måste påminnas om.
Vi lever i en verklighet där vi tränger bort alla
våra onda minnen med hjälp av bl a en mängd
saker vi omger oss med. Lars texter ger oss material
att frambesvärja borträngda minnen och
upprivande händelser med.
I repetitionssalen
Han har en bra blick och ett jävla stort öra, August,
jag menar Lars. Han föreslår och känner igen
beteenden, han kan urskilja en bra lösning när han ser
den, och vänta ut en omöjlig tills den värkt ut sig
själv.
Han har en obegränsad tillit eller en taktisk
uthållighet till mina förslag, trots att han tänkt något
annat själv. Eftersom han är obönhörlig i sitt krav
att vi ska överraska åskådaren är det nödvändigt att
lösa hans många rika och vanvettigt underbara
långa monologer, som är som hela pjäser i pjäsen,
på ett sätt som tar fram bilderna också i dem.
Endast då är Lars ”idealistisk” och föreslår att ”allt
ska avstanna” då någon börjar sin monolog, och
har själv glömt kravet och målet att publiken inte
ska veta att det är en monolog, eller om den
upptäcker det, inte ska känna var och när den slutar.
Att skriva om
Om och om igen skriver han, tre gånger denna
version, och sedan nya ändringar, preciseringar, han
kastar in nya vitsar, stryker igen. I repetitionssalen
tar Lars reda på vilka skådespelare som vill ta emot
nytt och hur långt in i repetitionsfasen de kan ta
emot nya texter.
En skådespelerska i förra uppsättningen klagade
på kvinnoporträtten, då skrev Lars Underjordens
leende. Han är mycket angelägen om att
tillfredsställa kvinnorna (och männen) han arbetar med.
I den förra uppsättningen var männen de
verbala, kvinnorna emotionellt neurotiska, här finns en
ny bild av kvinnor. ”Ska en kvinnosakskvinna som
Suzanne Osten och en sån som Lars Norén jobba
ihop - det går aldrig”, sa man förra gången. Men vi
möttes i detta tema: kvinnors och mäns tragiska
övergivenhctskänsla, och omöjliga längtan efter
varandra.
Arbetsprocessen
I den förra uppsättningen fann vi ett sceniskt språk
— idén om komedin och superrealismen. Nu vill jag
följa ett annat spår, ”dansen”. Jag har ingen nyckel
till Lars Noréns dramatik, det finns inget ”sätt” att
spela den på. Jag föreslår ett sätt att arbeta med
teater och skådespelare på teatern, att varje gång leta
efter ett förhållningssätt. Att göra Lars är att först lära
sig texten, sedan söka honom i en egen uppfattning
om teatern och inte ge sig förrän hans
scenanvisningar visar sig stämma. Kravet på en ”stil” från
publiken måste avvisas. Två praktiska tips kan vi
ge: att läsa hans text fort och att ta sikte på humorn,
dvs människosynen.
Lars styrka som dramatiker är den
högspän-ningsledning som går genom texten, hotet från ett
samhälle som utplånar individerna. Ofta får vi
frågan från våra referensgrupper vad det tjänar till att
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
