Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Röhl: Det naturliga och det sanna. Robert Challe och tidig fransk 1700-talsroman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det naturliga och det sanna
rocka som den gamla preciösa irrealismen — och
därmed blir den tydligen riktigt farlig.
Ickekonformism görs av den stränga censuren till synonym
med immoralitet, förmodligen av både moraliska
och estetiska skäl. I början av 1740-talet, då Samuel
Richardson introduceras på franska, kommer så det
stora genombrottet för den erotiska romanen. Det
är ett lustigt sammanträffande, och kanske
inne-bördsdigert, att dessa 40-talets första år också
medför kardinalen Fleurys död, annorlunda uttryckt:
Ludvid XV:s personliga maktövertagande. Den
erotiska romanen kan, liksom den sentimentala,
naturligtvis föras tillbaka på framför allt 1600-talets
barockromaner, lika stiliserade som idealistiska.
Schematiskt kanske man kan säga att det
känslosamma berättandet med dess tydliga inslag av
Shaftesburys syn på Naturen och det Naturliga —
han började läsas i Frankrike kring 1710 - helt
enkelt fortsätter 1600-talstraditionen om än i ny
tappning, medan den pornografiska litteraturen snarast
i detta perspektiv kan ses som en negativ reaktion
mot — parodi på och satir över — densamma. Under
alla omständigheter möter vi här två viktiga trender
i fransk 1700-talsroman, vilka ska fa stora
företrädare i Rousseau och de Sade.
III
Det är inte svårt att se att Challe, i det just
skisserade perspektivet, framstår som en mycket
representativ författare. Han är, det har redan antytts,
på många sätt ett utmärkt exempel på den nya
subjektiviteten och den nya mångtydigheten. Han
lekar med sin fiktion, han bryter illusionen på ett så
att säga brådmoget sätt när han låter ett par av sina
fiktiva karaktärer tungt understryka att de just är
romanhjältar. Hans huvudpersoner är heroiska
tack vare sina lidelser: passionens värld - aldrig
någon militär skådeplats eller annat - blir för dem
ärans fält. Challes berättelser kan ses som etapper
på vägen mot både känslosamhet och erotisk
roman. Det går naturligtvis också att läsa Les illustres
frangaises i ett feministiskt perspektiv. Att
historierna i så hög grad berättas inför publik är
intressant. Här finns en koppling till 1600-talets ”contes”
och ”nouvelles” vilka just tack vare sin muntliga
förankring var mer realistiska än romanerna;
språket låg helt enkelt närmare ett slags vardagsfranska,
och prosan i Challes roman är förhållandevis
vardaglig.
Les illustres frangaises ger oss alltså en för sin epok
märkvärdigt realistisk bild av nästan samtida
vardag. Följaktligen finner man i romanen en hel del
proborgerliga idéer, tidiga exempel på den
fronderande rationalism som senare skulle bli så viktig
bland upplysningsfilosoferna. Man anar djärva
teser, kanske ett stycke samhällskritik. Men även om
Challe var en moraliskt medveten författare, kan
man inte säga att hans roman bör läsas som en
behagligt gestaltad, (borgerlig) moraltraktat: ytterst
fa romaner kan nog beskrivas så, oavsett vad abbé
Prévost anser — låtsas anse — i företalet till Manon
Lescaut. Redan Pascal visste mycket väl, det är
förvisso ingen strukturalistisk upptäckt, att man, för
att komma en text inpå livet, måste låta olika
avsnitt i texten belysa varandra. Gör man så med Les
illustres fran^aises blir bokens budskap svårfångat.
Kanske är Challe ett bra exempel på den relativa
sanning som säger att en författare egentligen blott
kan skriva väl om något han inte vet. Hur som
helst, värd uppmärksamhet är Challe, både
konstnärligt och ideologiskt då han i ett estetiskt bitvis
nyskapande verk gestaltar brytningen mellan
passionen som nyaristokratiskt privilegium och social
anpassning som borgerlig dygd. Mycket talar för
att hans roman, trots att den är lång och
understundom något lös i kompositionen, är ett okänt
mästerverk, en ny klassiker.
1 Challe föddes 1659; vi vet inte exakt när han dog. Efter att han
deltagit i det holländska fälttåget 1677, gjorde han som
tjänsteman långa och äventyrsfyllda färder om vilka han berättat i en
reseskildring från bortre Indien. Hans Minnen, publicerades först
1931, avslöjar mycket om hans motvilja mot konung,
konungsliga ministrar och Mme de Maintenon (fru Ludvig XIV). Han
respekterar Gud och religionen, hatar jesuiter, föraktar munkar,
ansluter sig till jansenisternas påvefientlighet. För inte så länge
sedan formulerade en forskare den tydligen mycket rimliga
hypotes som säger att Challe kan vara författaren till de berömda
Difficultés sur la religion proposées au P. Malebranche, vilket nästan
gör honom till en nyckelman i den franska deismens historia.
-Men hans mästerverk, det som gör att han i dag, med en sliten
fras, är en del av vårt levande förflutna, det är romanen, hans
enda roman, om de exemplariska fransyskorna.
Illustrationerna är hämtade ur originalutgåvan av Les illustres
francaises.
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
