Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Röhl: Det naturliga och det sanna. Robert Challe och tidig fransk 1700-talsroman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magnus Röhl
ken beror av en muntlig tradition, där berättandet i
egentlig mening spelar större roll än i många
romaner. Men denna amorfa genre får aldrig någon plats
i det etablerade litterära systemet:
Aristoteleskom-mentatorerna och litteraturteoretikerna har
ingenting till övers för en prosakonst utan egentlig
förankring i den antika litteraturen. Icke desto mindre
skrivs ju en del stora romaner; ett av de mest kända
exemplen är naturligtvis Mme de Lafayettes La
princesse de Clèves från 1670-talet. Och det är nu,
någon gång mot slutet av 1600-talet och, i synnerhet, i
början av 1700-talet, som märkliga saker inträffar i
romanens värld.
Mycket talar för att det är först i dag vi kan
-anser oss kunna — läsa de franska romanförfattarna
från 1700-talets inledningsskede på ett nytt sätt, om
vi jämför med våra fäder och farfader. Det är först i
dag, säkerligen tack vare den modernistiska
romankonsten, till exempel den nya franska romanen, vi
riktigt tror oss kunna förstå och uppskatta det
paradoxala, det fragmentariska, det mångtydiga i dessa
tidiga romanexperiment. Ty det rör sig om just
experiment. Romanen var, trots sin egentligen ganska
långa förhistoria, en ny genre utan salongsfähiga
föregångare, utan acceptabla teoretiker, en relativt
självständig form av epik som antagligen inte bara
tillät utan också framtvingade formellt nyskapande,
ett nytänkande som helt enkelt var omöjligt inom
andra, av traditionen hårt styrda formspråk.
Romanens regler blev, har någon sagt, de regler andra
diktarter inte ville eller kunde godkänna. Redan
från början formulerar genren sina egna lagar —
samtidigt som den ifrågasätter dessa — och detta
kan i viss mån förklara varför romanerna är så
tvetydiga, varför de är så subjektiva (om vi jämför med
exempelvis samtida teatertexter eller samtida
versepik).
Författarna roar sig med att låta flera olika röster
komma till tals i sina verk på ett sådant sätt att
deras texter inte ger oss någon absolut norm att
referera till. En sådan norm finns ju i många komedier,
tragedier och versepos från Ludvig XIV:s tid: vem
kan betvivla att Mme Pernelle har fel och Dorine
rätt i inlcdningsscenen i Molières Tartuffe?
Romanförfattarens nycker får nu ersätta regelsystemet; det
är han eller hon och inte någon poetisk handbok
som leder dansen. Och litteraturen blir så alltmer
en lek — vilket självfallet inte utesluter vare sig
allvar eller moraliska läxor.
Skriver man om denna begynnande moderna
romankonst måste man, hur kort framställningen än
må vara, också nämna den stora striden mellan
”lex anciens” och ”les mödernes” —
romanförfat
tarna tar förstås de modernas parti mot de gamle.
Och som ”moderna” vänder de sig naturligtvis i
mycket till en ny publik. Om de nya läsarna, som
ibland fick ta del av dittills okända berättelser om
hur människor formas i sitt möte med en
mångfaldig värld, om dessa läsare vet vi ytterst lite. Men vi
kan slå fast, vad rör Frankrike, att romanerna
skrevs för en mycket bred, ungdomlig, mondän och
inte särskilt lärd lösekrets. Och helt avgörande är
att även om författarna aldrig fick pris av franska
akademin, så lästes de. Det som på franska kallas
”le petit in-douze”, dvs de små duodesvolymerna,
blev en epokens veritabla pocketböcker.
Hur förändrades denna förhållandevis unga
genre under sina första decennier?Qag följer här,
liksom i det föregående, de senaste standardverken
i ämnet.) På ett ideologiskt plan, vad rör normer
och värderingar, måste man nog framhålla att två
drag verkar prägla fransk romankonst mellan
1600-talets mitt och Ludvig XIV:s död 1715. Dels
förkastas alltmer de aristokratiska värden som
tidigare dominerat, dels ändrar heroismen karaktär.
Den tidigare spektakulära, vapendånande
dimensionen får mer och mer ge plats åt en känslans och
passionens primat. Steg för steg kan man följa hur
det blir lidelsen som skänker romanhjältarnas
tidevarv ett slags mening. Känslosamheten kommer,
åtminstone fram till abbé Prévost, att bli den nya
hjältens nyaristokratiska privilegium, för övrigt lika
mycket en förbannelse som en förmån. Även om
denna nya inre heroism kan leda till ett slags
individuell anarkism, så är det ändå vanligare att de
fiktiva lidelserna föder skuldkänslor. Revolten straffas,
illusionerna avslöjas - här finns också något nytt
om vi jämför med föregående generationers
romaner. Dessutom slår Gervantes Don Quijote igenom på
ett annat sätt än tidigare; melankoli, tvivel och löje
far ofta omge de allt häftigare hjärtklappningarna.
Men: något alldeles särskilt viktigt tycks hända
kring 1720, vid den tidpunkt då abbc Dubos inom
kritiken låter känslan ersätta Boileaus rationalism.
Antika romaner samt författare som Rabelais och
Aretino börjar läsas genom nya glasögon och med
en ny entusiasm. Detta mode gör sig på allvar
gällande kring 1725, ungefär samtidigt med att
kardinalen Fleury, tidens svar på Ludvig XHLs
Riche-lieu, de facto blir Frankrikes ledare. (Det är kanske
säkrast att lägga till, att jag här inte söker suggerera
något orsaksförhållande.) Man kan vidare se hur
romanerna alltmer närmar sig vardagen, en för alla
eller för de flesta som läser igenkännbar verklighet.
På 1730-talet kommer så en brytning: nu säger
romanen slutgiltigt farväl till såväl den gamla
ba
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
