Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Barbara Alberti: Evangelium enligt Maria. Anmäld av Carl Erland Andersson - Sivar Arnér: När man är flera. Anmäld av Sverker Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
henne allt han vet, men icke vidröra henne erotiskt.
När hon är fullärd ska hon ensam och fri dra iväg till
Alexandria. Kyskheten och kunskapen och friheten ska
bli ett, med henne. Så kommer då ängeln och befruktar
henne rent kosmiskt. Hennes möjligheter är beskurna,
hennes fria vilja skenbar, hon blir endast en bricka i det
heliga spelet; och hon känner förtvivlan. Men hon gör
abort:
Jag återvände hem.
I månens ljus beredde jag mig i hemlighet i Josefs kärl den
blandning som förbannats av Guds lag och av min. Men det
finns inget annat sätt om jag vill bekräfta att jag existerar,
jag, Maria, och inte en guds marionett. (––) Allt gick
snabbt och det var ohyggligt. (––)
Den gudomliga lilla klumpen kom ut från min kropp, som
plågades.
Och Josef, han låtsas sova, och hon tar åsnan och ger sig
av mot sitt Alexandria. Fri, kanske. I alla fall existerande.
Det är ett fräckt slut och det gillar jag, men jag måste
också erkänna att jag hos mig själv vid läsningens
avslutning fann en lätt, inte upprördhet över hennes tilltag,
utan en viss... snopenhet. Det var på något sätt, inom
berättelsens ram, alldeles för enkelt. Ett tag i snöret bara
och en spolning och hela problematiken hamnade
någon-annanstans.
För det märkliga med Albertis roman är inte att Maria
tar ett kliv ut från en guds deterministiska ordning, det
märkliga är det andra, det pris Maria måste betala för sin
frihetslängtan. Det uppstår konflikter och problem och
Alberti sopar dem inte under någon matta, ja, i alla fall
inte innan hon plötsligt måste avsluta det hela. För
skildringen är verkligen avslutad. Maria ger sig ut i äventyret
och ut ur konflikterna och frågan är då bara om det är i
triumf eller i feg flykt.
Och att reducera denna poetiska, sköna och roliga
berättelse till enbart en italiensk stridsskrift för fri abort, det
känns rätt snålt.
Konflikter. Maria ser friheten som kunskapens väg,
vägen till mognad, och samtidigt vill hon — jag tolkar nu
rätt fritt — på sitt sätt stanna kvar som barn, som oskuld,
som storögd iakttagare av världens möjligheter och
rikedomar; i verklig mening äga ett jungfrueligt seende. Men
hon vill inte veta av att betala något pris. Hon väljer en
medelväg (om man vill uttrycka det lite elakt) eller en
tredje ståndpunkt (om man vill uttrycka det mer exakt).
Det är där spänningen ligger, den som verkligen får
texten att leva, i konflikten mellan att själv vidröra, men
förbli orörd. Ungefär så.
Hon är Josefs glädje, ljuset i hans åldrande mörker.
Men kroppen, detta att leva på jorden? Det vackraste i
boken - och det intensivaste - är de vibrationer som
uppstår genom kyskhetslöftet dem emellan. ”Josef har
förstått det angelägnaste motivet till min kyskhet: att vara
osårbar”. Det är en frihet, att det hela tiden finns dörrar
att öppna, en frihet i väntan: ”Aldrig rörd, orörd: allt är
ännu möjligt”.
Vibrationerna ökar, köttet vill ha sitt, Maria är på väg
att ge efter:
Längtan skrider framåt på solens fartyg
De ord vi föraktfullt vägrade att kännas vid
förstår jag nu under min kropps väntan:
Ty kärleken är sträng
som döden.
Och Alexandria? och de okända stigarna? Bagateller,
inbill-ningsfoster.
Men ängeln hinner före Josef. De sista styckena, Marias
förtvivlan över att lyda under en obarmhärtig guds lag,
hennes kamp med sig själv, det för troende säkert mycket
provokativa bortstötandet av det heliga fostret, är på
något sätt en alltför tydlig och alltför fristående slutsumma.
Ekvationen, själva färden fram till denna punkt är det
intressanta. Men detta - de jordiska konflikterna, Josef- är
en glöd som hastigt dör bort bakom Marias rygg då hon
rider in i en frihet. Slutsumman har inte mycket att göra
med det som lett fram till den.
Evangelium enligt Maria är en oroande och roande bok,
man frestas ställa frågor till sin egen läsning och det är ju
som det ska vara. Den är också mycket vacker, med en
konkretion och en självklar höghet som är hämtad från
det levande religiösa språk som inneslutet i Lagen viskar
sitt budskap om vilda stigar och äventyr. Ett
dramatiserat verk mer än en roman, en prosadikt som också
språkligt vibrerar av den spänning som uppstår mellan
kyskheten och kroppsligheten.
Carl Erland Andersson
Vara varandras öden
SIVAR ARNÉR När man är flera. Roman.
Bonniers 1982.
Sivar Arnér har 40 års författande, och ett trettiotal titlar,
bakom sig då han ger ut När man är flera. Det är en roman
som inte väcker min omedelbara entusiasm, men som
sakta tillvinner sig alltmer respekt, ja nästan vördnad
inför en Arnér som utan trötthetstecken prövar och
porträtterar med en i bästa mening ungdomlig frenesi.
Visst har Arnérs politiska och moraliska temperament
svalkats genom decennierna. Men inte kallnat. I slutet av
När man är flera finns en replik som kan sammanfatta
stämningsläge och perspektiv:
Jag är inte engagerad, så som jag menade en gång att man
skulle vara engagerad. Men jag är deltagande. Det är så
bak
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
