Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Barbara Alberti: Evangelium enligt Maria. Anmäld av Carl Erland Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Ajtmatov undvika att göra dem alltför klichéartade. De
representerar uppenbarligen en typ han själv tror på och
kan identifiera sig med.
I Och dagen varar längre än ett sekel har Ajtmatov
emellertid lagt in en parallell skildring till huvudberättelsen av
helt nytt slag, en sciencefictionartad historia om ett
gemensamt amerikansk-sovjetiskt rymdprojekt. De
rivaliserande supermakterna samarbetar för att rädda jorden ur
en hotande energikris. Men de två astronauter som sänts
iväg kommer i kontakt med en främmande planet dit de
inbjuds och blir väl mottagna. En inbjudan med förslag
om interkosmiskt samarbete sänds iväg till jorden med de
båda astronauternas stöd. Förslaget avslås av de
förskräckta regeringarna på jorden och en serie stridsraketer
sänds hotfullt upp i ett försvarsband runt jorden.
Litterärt är denna inlagda berättelse omöjlig. Redan
att försöka förena huvudberättelsens närmast
socialrealistiska skildring med en helt annan stil är vanskligt. Men
även inom sin genre är denna Science fiction-bit
svårsmält med otänkbara brev från astronauterna, fyllda av
detaljer som blir oavsiktligt löjeväckande.
Ändå är tanken bakom detta grepp intressant, avsikten
har inte varit att skildra en tänkbar händelse utan att ge
de härskandes mentalitet en kosmisk dimension. Temat
om hur makten ständigt söker etablera och vidmakthålla
officiella sanningar är ett grundläggande om än inte alltid
synligt drag hos Ajtmatov. Det gällde redan i
kärlekshistorien Dzjamilja, och i den nya romanen varieras temat
på flera nivåer.
Temat återfinns i sagorna och de gamla berättelserna
som den om hur ett invaderande folk en gång lät klistra
krympande kamelskinn på tillfångatagna kazakstaner för
att smärtan skulle utplåna minnet hos dem som
överlevde och göra dem till lydiga slavar. Det återfinns också
i romanens kanske litterärt främsta och politiskt tyngsta
avsnitt, Jedigejs tillbakablick på ett lärarpar som drevs ut
till anhalten efter krigsslutet. Det är en direkt parallell till
rymdhistorien. Mannen i familjen hade tillfångatagits av
tyskarna under kriget men lyckats fly till Jugoslavien där
han förenade sig med partisanerna. När han återvänder
till Sovjet är han misstänkt för sina främmande
erfarenheter och avstängd från sitt yrke. När man kommer på
honom med att ha skrivit ned sina minnen från
Jugoslavien hämtas han av polisen. Hustrun får såsmåningom
det lakoniska meddelandet att mannen dött av en
hjärtattack.
Efter 1965 och stalinismens avveckling får lärarens
familj upprättelse genom bl a Jedigejs ansträngningar och
han ser framtiden an med tillförsikt. Men han ser
strids-raketerna lyfta utan att förstå varför. Det är svårt att
värja sig mot att vad Ajtmatov egentligen vill hävda med
denna roman är att situationen i grund och botten är
oförändrad sedan Stalintiden: fortfarande stryps all
infor
mation utöver den officiella. I så fall är Och dagen varar
längre än ett sekel ett mycket märkligt och viktigt undantag
från regeln.
Ulf Sörenson
Frihetssträvandets konflikter
BARBARA ALBERTI Evangelium enligt Maria.
Roman.
Översättning Kerstin Stenudd-Caselunghe.
Forum 1982.
När något tappar social och existentiell betydelse mister
det också språkkänslan. Då statskyrkan fylls av
tjänstemän som blekt lägger ut texten efter ett redan väl använt
facit, så sekularisering sedan rätt länge stått på
programmet; då blir den skenbara räddningsplankan nya
bibelöversättningar, den tunnaste av soppor: ”vår tids språk”.
I ett sådant bottnar man lätt och tryggt, i Sverige ska
numera såväl religion som ideologi ”funka”, dvs bli de
terapier som räddar oss från att se och (be)känna vår
situation.
I Barbara Albertis roman är jungfru Maria en nervigt
virvlande tösabit som i de heliga texterna finner
äventyret, det lysande möjliga:
”Se, Jesaja avslöjar sig: han tycks mana till att älska
Gud, men han inbjuder till äventyr.
Han talar bara till mig och säger kom, risken är dödlig.
Han inbjuder mig att utmana lejonen, att rida på draken
och jag varseblir att Lagen står skriven i Boken, men
varje ord eggar till uppror”.
Alberti har alltså tagit sig an Maria och gjort henne till
en Huck Finns något mer filosofiskt lagda syrra, en fräck,
egensinnig, ljuvligt busig tjej som inte tänker låta någon
annan säga vad hennes skåp ska stå. Det är givet att ett
sådant barn inte i alla stunder är föräldraparets
oblandade glädje. I denna Maria förälskar sig en läsare mycket
snabbt. Det ligger möjligtvis en feministisk kartbild gömd
i texten, men den är i så fall givetvis rätt ointressant, det
är inte den som lyfter texten, det är inte den som gnider
fram gnistorna.
I korthet är det så här:
Maria är som vi lätt förstår till ett oändligt besvär för
sin fader och moder. Hon vill inte bli bortgift, istället vill
hon friheten och kunskapen: hon vill bortom Lagen, med
alla sina nyfikna sju-åtta sinnen i behåll. Grunden till sitt
uppror finner hon som sagt i de heliga texterna, som inte
precis utmärker sig för entydighet, ty för den står enbart
uttolkarna, detta ängsliga, laglydiga byke, sig likt i varje
håla och varje tid. Hon blir den vise gamle Josefs hustru
till slut, de ingår ett avtal som går ut på att han ska lära
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
