Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sivar Arnér: När man är flera. Anmäld av Sverker Tirén - Saul Bellow: Professorns December. Anmäld av Ragnar Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
tiska, eller förljugna, i föreställningen om att ett
avgränsat jag kan berätta fram sitt livsförlopp och då göra
anspråk på sanning eller entydighet. Alltså valde Arnér att
skriva sin biografi i tredje person: den berättar om en
Dag och inte om ett jag.
Arnérs hållning är värd respekt. Frågan är bara om
han har rätt. Eller mildare uttryckt: hur fruktbara är
hans idéer ur skapande synvinkel? Blir berättelsen
dynamisk när aktörerna reduceras till komponenter hos en och
samma människa? Den ena färgnyansen läggs till den
andra - men avtar inte precisionen när porträttören
pekar åt för många håll samtidigt? Den olycklige
tapetsera-ren Hubert med sin aldrig avklarade skuldfixering, den
obskyre damfrisören Holger och den forne kommunisten,
numera mondäne TV-kändisen Hilmer, ska - på något
sätt, oklart hur - vara aspekter på en enda varelse. Just
när den yttre intrigen börjar ta form och ansiktena får liv
saboteras romanen av den ambitiösa idén om allas
upplösta identitet. Det gör att När man är flera också
efterlämnar ett kallhamrat intryck. Arnérs personer kan vibrera i
ögonblick av sorg, styrka, hjälplöshet eller åtrå. Men de
blir avpersonaliserade och man har helt enkelt svårt för
att fåsta sig vid någon särskild karaktär.
Och det är kanske avsikten. Men har Arnérs
idédiskussion en egentlig chans att överleva om hans människor
inte gör det?
För egen del skulle jag i varje fall önskat mig mer
koncentration på exempelvis Huberts onda minne: han går
böjd och tyngd sedan hans åttaårige son drunknat i en
brunn för länge sedan. Tragedin är spetsad av skuld, så
långt att det liknar destruktion. Hubert tycks, nästan i
lust, inbilla sig att han har mördat sin pojke. I varje fall,
konstaterar han, måste pojken ha dött i en sista
förvissning om att vara övergiven.
Arnér snuddar vid en sorgens och passivitetens
döds-märkta psykologi och jag undrar om inte detta tema varit
värt ännu större plats på bredden och djupet. Nu låter
han i stället Hubert gå under i ett sagoskimrande avsnitt
där TV-producenten Hilmer ombeds ”härbärgera”
Huberts olyckliga levnad, föra dess ruelse och kunskap
vidare in i en annan varelse.
Det blir förtätat och eggande gåtfullt. Men också
förkortat och snopet oklart, som om Arnér själv inte hade
lust att på allvar pröva sina teser i fullbordad gestaltning.
Han roar sig i stället med Carol, en stiliserad
jaktgudinna, och berättelsen drar iväg i deckargenrens
mystifikationer och erotiska äventyr.
Men dessförinnan hinner Arnér också ge prov på sin
satiriska talang, exempelvis i skildringen av Hilmers
TV-intervju med en kapitalismens vördade
gottköpsfilo-sof. Det formar sig till en ironisk tidsbild, samtidigt som
en hetsande självrannsakan punkterar självbelåtenheten
hos den som genomskådar men ändå deltar i spelet: vad
blev det av Hilmers eget ungdomliga engagemang, vad
kom i stället när den kommunistiska glöden slocknade?
Arnérs talang för ironisk spefullhet tycks dock kunna
sätta käppar i hjulet för honom själv. När han börjar få
fart och flykt över orden tvärnitar han gärna i självironisk
blekhet. Han kan låta sin författande röst bryta in i
intrigen och nonchalant konstatera: ”Det sista jag hittade på
om honom var att han hade ett samtal med Kersti.”
Eller: ”Jag har ännu inte klart för mig vad jag ska låta
hända med honom.”
Sådant kan förstås vara väl avvägda attacker mot en
naiv och konventionell läsart. Men i Arnérs fall tycks det
snarare handla om en plågsam villrådighet: vad är nu alls
möjligt att säga?
Och mitt i vitaliteten kan något krampaktigt smyga sig
in, stilen blir knotig och kantrande, pennan trycks för
hårt mot pappret:
Men när hon alltså frikände honom - naturligtvis inte kunde
garantera att han var oskyldig men i alla fall nekade till att
indicierna hade nån styrka, då kunde Hilmer vara fri från
ångesten som nyss dök upp
men som ett brådstup åt andra hållet kom en än värre
överrumpling: att ifall det nu hade varit så (vilket det alltså
inte var) att Holger låtit henne drabbas av sitt eget spel,
lockelserna och all förnedring som hon utsatte honom för
då kunde Hilmer hans vän inte undgå en blossande triumf
att vad som helst fann han sig inte i, Holger! Utan hit men
inte längre: hans nävar knyter sig kring hennes hals, eller
han
(osv)
Det är inte alldeles rättvist att slita loss ett enstaka stycke
ur en roman som i sin helhet ändå har sin gedigna
grundkonstruktion, och där helheten trots allt är mera
fascinerande än förvirrande. Jag hoppas bara att Arnér också i
fortsättningen vidarebefordrar den hetsiga
arbetsanteckningens skapande puls - men att intensiteten förenas med
enkelhet och tillförsikt. Man borde få tillåta sig att ta
lugna och djupa andetag efter fyrtio års skrivande.
Sverker Tirén
Bellows vägsäkra stationsvagn
mellan Bukarest och Chicago
SAUL BELLOW Professorns December. Roman.
Översättning: Caj Lundgren.
Atlantis 1982-
Från The Victim till den nu till svenska översatta
Professorns December är Saul Bellows romaner konstruerade efter
samma principer, även om The Victim är en T-Ford
jämfört med denna stabila rymliga vägsäkra stationsvagn.
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
