Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Saul Bellow: Professorns December. Anmäld av Ragnar Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Motorn är varats, det sociala varats, dialektik i
spänningsfältet mellan skuld och plikt. Skulden inför sakernas
faktiska tillstånd och plikten att göra någonting åt det.
Varken skuld- eller pliktmotiven hos Bellow far uppfattas
psykologiskt - Bellows känsliga och underhållande
kar-katärsstudier är och förblir sociala - vilket
huvudpersonen i Professorns December påpekar gång på gång, i
intelligenta och skarpa utfall mot psykologism och
psykoanalys, som han föraktar för att de utgör illa dolda
reträttvägar för de intellektuella som inte längre vill, orkar eller
kan fullgöra sin plikt mot samhälle och folk. Chassit, som
i t e x Humboldts gåva var så överdådigt och påkostat, är
här befriat från all ornamentik, allt krom.
Funktionsdugligheten och uthålligheten sätts i främsta rummet,
snarare än acceleration och tekniska detaljer.
Ja, uthålligheten och envisheten har i Professorns
December blivit moraliska, allt avgörande kriterier. Det
samhällssystem som är fundamentalt ideologiskt (det
socialistiska) är med nödvändighet moraliskt despotiskt och
pessimistiskt. Det samhällssystem (det kapitalistiska)
som är negativt mot ideologi svarar därför bättre mot den
existentiella tomhet som är den moderna människans
främsta kännetecken; det samhällssystemet ger också
med motsvarande nödvändighet större svängrum för
destruktiva krafter i den mänskliga karaktären. A ena sidan
Bukarest, å den andra Chicago.
Chicago skildras med en besatt moralism i Professorns
December: njutningssamhällets förklädnad till
ömhetssamhälle är det den humanistiske intellektuelles
förbannade skyldighet att riva i trasor och genom sin många
gånger reinkarnerade huvudperson (här heter han Albert
Corde, f d framgångsrik journalist vid International
He-rald Tribune i Paris, numera ”dean”, dvs prefekt med
lärostol, vid universitetet i Chicago) gör Saul Bellow också
detta. Bellows kulturkritik är i Professorns December mer
vältalig, upphettad än någonsin tidigare - men också mer
försonlig.
Bukarest skildras som den repressiva tråkighetens
huvudstad. Så har satellitstaternas städer och institutioner
skildrats många gånger förut och Bellow lägger
sannerligen ingen ny aspekt till de gamla. Detta är romanens
slagsida, som gör den ojämn och stundtals ihålig.
Bellow har visserligen lyckats med att framställa
Bukarest i en gråskala som innehåller många nyanser, medan
Chicago är dränkt i smuts, blod, våld och korruptionen
är epidemisk. Där finns en av poängerna, nämligen att
medan den kapitalistiska korruptionen är anarkisk,
epidemisk och rå, är den socialistiska korruptionen reglerad,
konstitutionell och systemets rot snarare än dess frukt.
Men ändå lider romanen av detta: Albert Corde, en
sökare och tvivlare av gammalat gott Bellow-märke,
resonerar om Chicago och förfallet mot en briljant tecknad
fond av händelser och bifigurer som ytterst betyder att
också den mänskliga ondska som skrämmer och äcklar
Corde är ett livstecken. Bukarest blir bara en klanglåda,
en förstärkare, för Cordes röst. Kanske är det avsikten,
men som läsare blir man irriterad över att så länge
befinna sig på en plats som bara är avstamp för diskurs.
Bukarest är inte bara en tråkig stad utan också en tråkig
metafor.
Corde är gift med Minna, ”avhoppad” rumänsk
astronom. Minnas mor är f d hälsominister, en europeisk
ve-tenskapskvinna av bojarsläkt som hamnat i onåd. Den
gamla, Valeria, ligger döende på sjukhuset i Bukarest.
Paret Corde kommer dit och bara att besöka Valeria på
sjukhuset visar sig vara ett smärre konststycke. I
Bukarest befinner sig också Dewey Spangler, Cordes
myto-mane barndomsvän, numera syndikerad politisk
kolumnist. Spangler blir en vehikel för Cordes inre och yttre
monologer om Chicagos förvandling från djungel till
soptipp. Corde har som ”dean” skyldighet att svara för
kontakten med studenterna. Han har också skrivit artiklar i
Harper’s om staden. Artiklarna har irriterat många och,
som den Bellow-antihjälte Corde är, ger han kritikerna
delvis rätt. En student har blivit brutalt mördad och
Corde har satsat allt på att ställa mördarna till svars.
Den anklagade är svart, vilket utlöser enorm förbittring
bland de svarta och ”etniska” studenterna. Men
framförallt hos systersonen Mason jr, som har varit
arbetskamrat med den mordanklagade. Rättegången går in i sin
slutfas samtidigt som Corde befinner sig i Bukarest. Han
”vinner” målet men förlorar sitt jobb och sin ställning.
Han är inte en man av värld, det är hans svaghet och
styrka. De intellektuella har inte fått sina privilegier för
att vara som alla andra, för att loda sitt eget
undermedvetna (Bellows eloquentia i det ämnet är kanske det mest
bitande fräna och sanna jag har läst), utan för att vara
annorlunda och göra sin plikt — dvs ge människorna en
bild av sig själva och samhället, ett syntetiskt
självmedvetande, föränderligt som livet och ocensurerat: att tala om
och sammanbinda i det allmänna medvetandet varje
rånmord och varje våldtäkt med de yttersta tingen. Och vad
gör de intellektuella? Jo - ”kämpar” för de förtrycktas
”sak” (helt och hållet för sin egen skull) eller
psykoanaly-serar ihjäl verkligheten. Och verkligheten är de
människor och känslor som passerar igenom den egna själen.
Tala i egen sak som medborgare och social varelse är det
första budet. Det andra: gör det bara om du satsar allt du
har av intellekt och uppriktig känsla. Det tredje: när du
inte kan, inte orkar - tig! Det fjärde: Kalla aldrig din
oförmåga, din resignation för något annat och finare.
Romanen börjar i Valerias sjukrum och slutar i Mount
Palomar-observatoriet. Så beskriver ändå Professorns
December en stigande linje, från instängdhet till öppen svart,
likgiltig rymd. Bellows observationsförmåga och
berättarkonst, hans sensualism, är överlägsen hans
generalise
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
