Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kurt Vonnegut: Palmsöndag, anmäld av Ulf Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
För vad det nu kan vara värt
KURT VONNEGUT Palmsöndag.
Översättning Olovjonason.
Norstedts 1982.
Var går gränsen mellan stil och jargong? Jag vet inte, och
kanske är det omöjligt att dra någon mer exakt gräns
mellan dem. Jargongen behöver nu inte i sig vara något
negativt. Ofta är den ett sätt för den underlägsne att slå
mot övermakten, att effektivt stänga den ute. En
journalist som Hunter S. Thompson eller en författare som
William Burroughs förmår ibland i desperation driva
jargongen långt förbi dess tomhet, och ur den generera en
ny meningsfullhet.
För mig är dock Kurt Vonnegut en författare vars stil
övergått i jargong, i negativ mening. Han tillhör de
författare som ibland undervisar i skrivandets sköna konst,
och ett av hans råd är detta:
Ta aldrig med en mening som inte antingen säger något om
en person eller för handlingen framåt.
Kanske är det just detta som är felet. Vonnegut tycks
skriva i en ständig ängslan för att inte vara tillräckligt
intressant, tankeväckande, underhållande eller vad ni vill.
Så blir hans stil också ofta hoppande, stressad av kravet
att alltid säga något väsentligt, vilket sällan är fallet, eller
för att ge historien en ny vändning, oavsett om materialet
tål det eller inte. Vilket det oftast inte gör.
I Vonneguts nya bok Palmsöndag, i som alltid ledig
översättning av Olovjonason, är jargongens genomslag
tydligt. Boken är ett ”självbiografiskt collage” av bitar ur
Vonneguts offentliga sektor, sammanvävda av nyskrivna
kommentarer. Men det är ett tomt maskineri, vars
slutprodukt är begrepp som vänlighet, tolerans, gemenskap
och humor. Kanske har dessa snällhetens refränger en
oväntad relevans i ett amerikanskt samhälle, där böcker
av författare som Vonnegut och hans
generationskamrater kan brännas, ansedda som anstötliga av inskränkta
skolstyrelser. I ett brev till den bokbrännande
ordföranden för skolstyrelsen i Drake, Nord-Dakota, berättar
Vonnegut vad hans böcker går ut på: ”De vädjar till
människor om att vara snällare och mer ansvarsfulla än
de ofta är”. Det är onekligen ett gott budskap Vonnegut
har att bringa, nydanande och genomgripande som en
folkpartiregering här hemma.
Men när Vonnegut nu publicerar detta brev, blir
adressaten naturligtvis en annan. Onekligen lockas man
att spekulera i vilken publik, eller vilken marknad,
Vonnegut skriver för. Jag inbillar mig att det är ett stort
mellanskikt av yngre, köpstarka människor för vilka världen
tycks onödigt ond; ”nånting har hänt” men de vet inte
riktigt vad. De är normalbegåvade, konversabla
människor som förvånar sig över att andra inte är som dom.
Människor som skräms av konservatismens batonger
men också av karnevalistiska utsvävningar. Det är dessa
människors ängslan och längtan Vonnegut bekräftar. När
han om den mänsklighetens ”dumhet” som driver
kärn-kraftsutbyggnaden säger ”Jag är generad. Vi är alla
generade” är det lätt att instämma. Bara alltför lätt. Vad
Vonnegut vädjar till, och knäfaller inför, är en den
amerikanska liberalismens kvävande tomma konsensus.
Så Vonnegut håller, ”för vad det nu kan vara värt”,
sina tal, skriver sina artiklar och böcker, försöker så gott
han kan att slipa av de vassa hörnen i den moderna
civilisationens byggnader. Men det är en märkligt
artonhund-ratalsaktig offentlighet han är verksam i. Den tycks
konstitueras av begravningstal, skolavslutningstal,
konferenstal, invigningstal, högtidstal, förord, insändare, brev;
sammanhang där det artiga tilltalet, det vänliga skämtet,
den mänskliga värmen står i högsätet. Men här finns
ingenting som har tillnärmelsevis av kraften i Tegnérs
”Epilog vid Magister-Promotionen i Lund 1820”. Och
inte är han lika rolig heller.
Allt detta är ingenting nytt. Också Vonnegut själv är
medveten om det. Så för att upprätthålla denna
konsensus, garantera sig om den i förväg, föregriper han
naturligtvis den negativa kritiken. I den egna betygsskalan
över sina böcker tilldelar han Palmsöndag ett dåligt betyg,
men attackerar också kritiken:
Det har varit min erfarenhet av litteraturkritiker och
akademiker här i landet att klarhet bra mycket ter sig som lättja
och okunnighet och barnslighet och billighet för dem. Varje
idé som kan uppfattas omedelbart är för dem
defmitionsmäs-sigt något som de har vetat hela tiden.
Dessutom har kritiker ingen humor. Så stöts åtminstone
en grupp ut ur denna toleransens Höga Visa. Och till det
bör kanske tilläggas, att den kanske bästa texten i detta
collage är en historik över släkten Vonnegut, skriven av
en farbror till Kurt. I den berättelsen skymtar den
traditionella realistiska romanen, eller översatt till vår tid, en
TV-serie i tretton avsnitt. Den historien utmärks just av
klarhet och omedelbarhet. Den är visserligen
konventionell, men den är inte jargong.
Och så finns här en god aforism, tillskriven systern,
och lydande ungefär så här: ”Bara för att man har talang
betyder det inte att man måste göra något med den”.
Ulf Olsson
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
