Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lennart Sjögren. Lövskogselegier, anmäld av Gunnar Eddegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Då återstår i förberedelsen för döden
endast att stum stanna
vid det stumma trädet.
Dock vet den med naturen förtrogne
att tystnaden som varje natt besöker trädens inre
är ordens högre grad.
Denna dikt formulerar också på ett tydligt sätt Lennart
Sjögrens speciella natursyn, identifikation men inte
sammansmältning. Natur och människa kan spegla
varandra, beröra varandra. Naturens ”omänskliga” logik
och lagar och människans ”omänskliga” situationer fmns
samtidigt och sida vid sida. Men det är också något mer:
”Detta: att landskapet fortfarande finns och att vi finns
inne i det”, står det som ett slags programförklaring i
Lennart Sjögrens bidrag till Fib:s lyrikklubbs Diktaren om
sin dikt (del 1). Utifrån dessa gränsdragningar kan
diktaren själv gå in och bryta trädets tystnad med ett ”jag”
som kan ge ömhet och ett slags förtröstan:
Jag lutade mig över en människas otröstliga sorg
hon sade hon var död
hon fick dricka ur mig
tills hon var otörstig.
Men oftast är dödens bilder i Lennart Sjögrens
diktsamling obönhörligare. Döden härskar, det kan vara som en
radering av Max Ernst där två korpar äter varandra
under en glödande sol, det kan vara bilder från ett
obduk-tionsbord eller göken ”spetsad på en stor nål uppställd
som en monolit i landskapet”. Döden är inskriven i livets
bilder, den finns också som delar och slutsumma i
samlingens enda längre dikt, ”Tornet”, där Sjögren följer en
tidigare metodik, att måla upp ett panorama, ett
metaforiskt centrum för tillvarons mångfald:
Och mellan två krig
i väntan på en värre höst än den omtalade
ses tornet
röra sig över jordytan
som vore det själv krigets ansikte
eller den natt som bär svalorna i sömnen.
Det är fortfarande imponerande som lyrisk teknik, men i
de kortare dikterna med en annan, strängare
koncentrerad estetik, upplever man en ny, märklig djupglans, där
dödsperspektivet kan ge en sällsam känsla av befrielse:
Sådana som är intresserade
av att sälja is
samlades förr på sjöarna
med långa sågar.
hur stycken skars ut ur vinterns kött
och fiskarna såg en brunn i solen.
Detta att inifrån det vardagliga nå fram till självlysande
bilder tillhör nu liksom tidigare Lennart Sjögrens lyriska
styrka. Men att nå det med så kort startsträcka som i
denna dikt är något nytt och annorlunda.
Men det finns inget egentligt avstånd mellan den
öländske diktarbruegel som tidigare rullade ut sina
dikttapeter med bländande beskrivningar och skimrande
mysterier och den mer sparsmakade diktare som nu
begränsar sin tavla ner till stillebenets förenkling och
förtätning. Det korta formatet måste ha känts både som en
utmaning och en följdriktig nyorientering. I Sjögrens
tidigare diktning har det ju dessutom funnits lysande
enskilda dikter insprängda i storformen.
Lennart Sjögren har i sin mogna diktning (fr o m
Dikter Ur Landet) varit sin egenart trogen, så också nu.
Närheten till den biologiska verkligheten är också i denna
diktsamling ett stabiliserande fundament som gör att
hans ”öververkligheter” blir en både hisnande och ändå
naturlig associationskonst. Det sakliga och det gåtfulla
har samma självfallna andedräkt. Det rör sig till slut hela
tiden om människans villkor i ett givet landskap — moral
och estetik. Visst kan det i några få dikter tyckas att
hemligheterna har glömts bland avsikterna i stället för att
gestaltas i en hållbar bild. Men det är undantag.
Lövskogselegier framstår som en ny och spännande
inmutning i Lennar Sjögrens författarskap. En poet som
kan skapa en dikt som denna tillhör självfallet en av den
svenska samtida lyrikens främsta:
Steg upp klockan fyra en sommarmorgon
iakttagen av en vessla
längre bort i det kalla
en kråka.
Brände böcker
också gamla uttjänta kläder.
Trodde då det fanns hopp
övergav snart den tanken.
Utsatte en båt i sjön
såg där en hand. En åra.
Hörde fotsteg som närmade sig och gick bort.
Hörde åran.
Gunnar Eddegren
Det kunde då
när dagen var mycket stilla
höras till dödsriket
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
