Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Isaksson: Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förord
Det händer att ord på ett hisnande vis far en ny
innebörd för oss — som när en främmande människa
tittar fram i ett välbekant ansikte. Vi föreställer oss
att vi har ringat in ett ord, tror kanske till och med
att vi har uttömt dess betydelse. Men så går ordet
utanför de ramar vi ritat upp och kommer vår
föreställningsvärld på skam.
Orden är ju större än vi i den meningen att de
uttrycker mångas erfarenheter, de är på det viset
outtömliga, och det som händer när ett ord plötsligt
visar upp ett främmande ansikte är ingenting
mindre än att vi öppnas för ett nytt sätt att se och
tänka.
För att ta ett exempel: ”Självförglömmelse”
gissar jag att de flesta av oss har satt ordentligt på
plats. Vi tänker väl i första hand på självuppoffring,
i synnerhet kvinnors uppoffringar för man och
barn, och i andra hand på mystikens övergivande
av det individuella jaget.
Men i Birgitta Holms essä om Fredrika Bremer,
Selma Lagerlöf och Runa Brar härintill har
självförglömmelse en annan innebörd. Hon har funnit
en likartad utveckling i de tre författarinnornas
böcker om sina uppväxtår. De upplever alla under
puberteten den egna kroppen som en ful och omöjlig
fiende, och sitter sedan i många år fast i
självuppta-genhet och depressiva jämförelser med jämnåriga
kvinnor som ter sig så mycket vackrare och mer
begåvade. I bakgrunden finns samma familj ekons
tel-lation med starka mödrar och sorgsna fäder.
Vändpunkten i den här utvecklingen är just
”självförglömmelsens ögonblick”: stunden när de
kan sluta tänka på sig själva och i stället vågar ge
sig hän åt sin lust att skriva. Här blir
självförglöm-melsen varken självuppoffring eller självförnekelse,
utan en förutsättning för att skapa och leva. Det är
genom att glömma sig själva som de vinner sina liv.
När hennes lilla förenklade kropp börjar växa
upptäcker Runa i Ett litet välsignat folk att hon har ett
djur i sitt rum. Det bor i en garderob med blå
utsirad dörr som har ett gammalmodigt lås med stor
nyckel och bakom dörren andas det så att hon alltid
vet om det.
Om en annan flicka som också har ett djur
berättar den östtyska författarinnan Irmtraud Morgner,
som Synnöve Clason presenterar längre fram i det
här numret. Flickan är tio år när en enhörning
kommer till henne och den följer henne ända tills
hon genom sitt första samlag tar steget in i
vuxenlivet. Många år senare ger hon sig iväg för att befria
sin förbjudna skapande tvillingsjäl som är inlåst hos
djävlarna i Blocksberg.
Flickan heter Laura Salman och är huvudperson
i Morgners båda stora romaner Trobadora Beatriz
och Amanda. Hon är tunnelbaneförare i Östberlin
men umgås alltså med både enhörningar och häxor,
och det är den föreningen av realism och fantastik
som intresserar Synnöve Clason. Hon ser Morgner
som en förnyare av kvinnoromanen just genom
hennes förmåga att leka med tiden och så ogenerat föra
samman myt och vardagsverklighet.
Trobadora Beatriz kom ut 1974, Amanda 1983 och
de två romanerna ska följas av en tredje del som är
under arbete. Ännu kan vi inte läsa Morgner på
svenska, men nästa höst räknar Arbetarkultur med
att ge ut en översättning av Amanda.
Till sist: Den första oktober kommer Ola Larsmo
till BLM som biträdande redaktör. Han vann för
drygt ett år sedan BLM:s kortromanpristävling
med ”Vindmakaren”, publicerad i nummer 2/83.
Sedan dess har han läst litteraturvetenskap i
Uppsala och börjat skriva litteraturkritik. Välkommen!
Hans Isaksson
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
