Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Holm: Den bärande delen i skrivkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birgitta Holm
Den bärande delen i skrivkonsten
Tre par ben med samma otacksamma uppgift.
”Kroppen i spegeln ser fel ut. Den har inte bara
några fel utan är fel överhuvudtaget.” ”Stackars
Petrea saknade all slags takt och aplomb, äfven i
det yttre. Illa gick hon, illa stod hon, illa neg hon,
illa satt hon, illa klädde hon sig och förorsakade
derigenom mången plåga åt sin, för allt obehag
finkänsliga mor.” ”För resten gör det detsamma hur
jag är klädd, för jag är röd- och vitstrimmig i
ansiktet, och ögona är röda och svullna efter den myckna
gråten. Jag är så ful, att jag inte skulle fa dansa, om
jag också inte haltade det allra minsta.”
Det är i tur och ordning Runa Brar, Fredrika
Bremer och Selma Lagerlöf som framställer
puber-tetsflickan och hennes huvudfiende: den egna
kvinnokroppen. De sitter i tonårens väntsal och väntar
på domen, koncist formulerad av Runa: ”Den
anklagade har befunnits helt okvinnlig, varför hon ej
far tillträde till gårdshuset. För ut den anklagade.”
Gårdshuset är den vuxna erotiken, det vuxna
livets kärleksfest. Tystnaden mellan far och mor ekar
i de tre hemmen. Mammorna är resliga, starka,
beundransvärda. Fredrikas mamma var en skönhet
av den världsliga sorten, systern Charlotte skriver:
”Min mor var alltid mycket elegant i sin hållning
och klädsel och hade ett särdeles behagligt sätt att
vara. Fredrikas beundrande blickar följde också
alla hennes minsta rörelser.” Selmas mamma är
själva jorden och grundvalen, när hon bryter
samman betyder det jordbävning: ”Om pappa eller
faster Lovisa hade gråtit så där förtvivlat, hade det
inte alls varit så farligt, men se, mamma! Mamma
kunde inte gråta så, utan att fördärvet vore över
oss. Mamma är så klok. Mamma är den, som vi
litar på.” Runas mamma bränner sin idealisms eldar
i trädgården innanför järnstaketet: ”1 mamma slog
en hammare, den slog på samma ställe, slog och
slog tills all lögn, allt skräp och skrutt var borta.
Bränn slaggen med din renhets brand, bong bong
bong sjöng hammaren, medan kabeln slingrade sig
som en orm kring pannan.”
Papporna går stumma omkring med en ofattbar
olycka. I familjen Bremer: ”Om aftnarna kunde
han gå hela timmar oupphörligt fram och tillbaka i
mörkret uti den stora salen i staden; ty han ville
icke att ljus skulle tändas, och ofta tyckte vi oss höra
att han grät.” Utan återvändo ser den trettonåriga
Selma sin pappas undergivna min: ”Och när jag
öppnar dörrn, tycker jag, att jag aldrig förr har
märkt hur gråhårig och gammal och hopsjunken
han är. Och så besynnerligt hjälplös.” ”Pappa var
så tyst”, skriver Runa Brar, ”och när han kom hem
lade han alltid en svart anteckningsbok ovanpå
skåpet i hallen, men jag rörde aldrig vid boken och
tänkte inte på att den kunde innehålla en större
sorg än man kan bära.”
På ett eller annat sätt har flickorna kommit att bli
bärare av fosforescerande lyktor. Föraktets
självlysande sken kastas över männen. Fredrikas lykta
tändes av det metodiska dubbelspel som bedrevs i
det tidiga 1800-talets patriarkat. Männen, familjens
och samhällets överhuvuden, betjänades som
des-potiska barn av överseende kvinnor. En bräcklig
manlig självkänsla upprätthölls genom
nedtryckandet av kvinnorna: ”huru jag hatade huru jag
föraktade de som betjenade sig af yttre makt för att
förtrycka varelser som dock kunde stå i jemnbredd
ofta högre än förtryckarne”. I Fredrikas hem tog
kvinnan sin plats i detta förtrycksmönster. Ett
hemligt förakt inmängde sig i uppgiften att spegla
mannens överlägsenhet.
På Mårbacka är föraktet knappast längre
hemligt. Liksom Runa far Selma sin lykta mer eller
mindre direkt från mamman. Under Selmas
barndom ägnar löjtnant Lagerlöf år efter år åt det stolta
dammbygget ”Fosforesken”. Barnets förtvivlade
försök att beundra detta dammbygge möter den
kvinnliga lyktan. Via ett samtal mellan mostern och
fastern far Selma höra hur mamman ser på
pappans dammbygge: ”Men något vill han väl ha att
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
