Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Holm: Den bärande delen i skrivkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pyssla med, liksom for att kunna inbilla sig, att han
uträttar något, och då blir det den här dammen.”
Runas lykta tänds av mamman och ljuset i
hennes ögon. I hasorna på mamman vandrar Runa
vilset med lyktan i handen: ”Det gröna ljuset från
lyktan i min skälvande hand faller än över hulk, sprätt
och byråchef, förförare och skrank, tölp, ynk och
suput, nyp i ändan och vi ses kanske igen. Dessa äro
män! Sådana är de, sådana ser de ut! Hon har talat,
det är sagt!”
Sådan är bilden av det vuxna kärleksparet, detta
är kalhygget som flickorna får i arv. Runa Brar låter
faderns anteckningsbok summera sorgen:
Då jag återvände till huset med hörntornet öppnade jag min
faders bok och läste i den. Det var en sorgebok, men där
fanns inte bara min faders sorg utan lika mycket min eller
min mors, min farmors eller min farfars, min mormors sorg
och morfars eller syster blås, det var allas vår sorg över en
utebliven kärleksfest, vi hade den gemensamt. Det var den
vackra och sorgliga berättelsen om den skönaste av alla
platser på jorden som blev ett kalhygge för att festen, dit man
och kvinna, fader och moder var inbjudna, aldrig blev av.
Där gick barnen och letade liljekonvaljer men hittade inga,
för man hittar inga liljekonvaljer på sina föräldrars
kalhyggen. Det enda man bär med sig därifrån är något uteblivet
och början till ett eget litet kalhygge att ge åt sina egna barn.
Bättre än någon annan kunde min fader berätta hur där
skulle ha sett ut om det inte varit förstört, hur vi där skulle
ha vandrat vid vår faders och vår moders hand över markens
gröna matta i det dämpade solljuset, silat genom björkarnas
nyutslagna löv och till en fågelsång som man inte hör maken
till någon annanstans.
Pappas porträtt
I hasorna på behagfulla, dugliga, gnistrande
mammor blir den egna kroppen omöjligt tung att bära
på. Fredrika hade veka vrister, Selma var låghalt,
Runa hade ovanligt starka ben men hennes kropp
blev ändå för tung. Föraktets lykta hjälper dem inte
att bära kvinnokroppen, tvärtom. Hela
uppmärksamheten är riktad mot de bortvända männens
blickar och den väntade domen.
En enda tanke far plats: ”Jag önskar att jag vore
vackrare!”. ”Jag har sagt det: jag var kokett;”
(Fredrika) ”Och så tänker jag på att om jag bara
vore vacker så skulle det inte vara någon konst att
vara trevlig och munter för då skulle alla tycka om
mig. Och jag vet inte hur dä går till, för rätt som det
är, så är jag en ung adelsfröken och jag heter
Marianne Sinclair och jag är lika vacker, som Louise
Thyselius var, då jag såg henne på gymnastiken för
fem år sedan.” (Selma) ”Jag har ju alltid bara
öns
kat att jag var oändligt vacker, så vacker att män
skulle flåsa och bära sig åt.” (Runa)
Hur kan mammornas fosforesccrandc lyktor ge
detta resultat? Hur kommer det sig att blekgröna
hulkar får en sådan makt över döttrarnas
spegelbild? Det tycks som om vägen till den egna kroppen
måste gå över faderns blick. På sinnrika sätt
försöker de tre flickorna att återställa pappans bild.
Selma upprepar hela livet den urscen där flickan
förvärvar den läkande blicken från fadern. I
memoarbokens tolkning är pappans bild den
undergörande paradisfågeln ombord på Jakob,
paradisfågeln som hävde Selmas förlamning i femårsåldern.
I Kejsarn av Portugallien är blicken ingenting mindre
än Jans brudskjorta, en brudskjorta som läggs
mellan den heta flickkroppen och moderns
sönderslitande lakan. Den treåriga flickan räddas till livet
genom att fadern offrar sin brudskjorta åt henne.
Fredrika arrangerar tidigt ett möte med fadern.
Under moderns flammande blixtar i
åskvädersnat-ten kan den unga kvinnan erbjuda en mångsidig
pakt: ”så! om jag sluter dig i mina armar, och du
mig i dina... då skall min moder upptaga oss båda i
sitt eldsköte”.
För Runa är det besvärligare, om det nu beror på
Freud eller har mer näraliggande orsaker. Bland
familjeporträtten i Runas rum fmns ett
fästmanspor-trätt av pappan, i svart ram. Runa flyttade in i
rummet i samband med att hon fick sitt djur, som vi ska
återkomma till. När hon betraktar bilden av
pappan går hon fram till fönstret och lutar sig ut för att
slippa andedräkten från djuret i garderoben.
Nedanför fönstret växer ett guldregn med giftiga
blommor som mamman har varnat för. Runa känner en
drift att släppa porträttet ut genom fönstret för att
sedan gå och leta efter det under guldregnets giftiga
hängen.
Vägen till pappans porträtt går för Runa genom
det giftiga guldregnet. Fästmansporträttet faller till
slut ut genom fönstret, en natt när Runa har sett sin
vän och systern i livligt samspråk under
plommonträdet. Genom guldregnsmattan söker hon bilden.
”Allt detta guld måste jag äta för att hitta honom
igen...” Runa smakar på blommorna och
mammans varning bekräftas. Trädet, marken, händerna
svartnar, ringen av bortvända män tätnar omkring
henne. När hon upptäcker ramen vid sina fötter
saknas pappans bild: ”Men i den svarta ramen
fanns inget porträtt av pappa. Det var en bild av
mig själv stående i det obarmhärtigt vita ljuset från
mammas kristallkrona, naken och avslöjad, med
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
