Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Holm: Den bärande delen i skrivkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bade under de åren håret i pannan och lade näsan i
press i ett förtvivlat försök att skapa om fienden.
Runa tillbringar de motsvarande åren i en unken
väntsal på en station, där ingen annan uppgift finns
än att styra ut sig för de bortvända männen.
En enda sak får godkänt hos huvudfienden, den
egna kvinnokroppen. ”Det finns dock en liten
försonande länk mellan mig och fienden. Det är själva
blicken ur de bruna ögonen i spegeln.” (Runa).
”Och stundom trängde - äfven i fula stunder — i
hennes öga en blick, i hennes ansikte ett uttryck,
som kom Henrik att en gång säga: ’kors! Petrea är
ändå vacker?’ ” (Fredrika). ”Hon har inte de
minsta anlag för konst. Och med de ögonen!”
(Selma).
Bakom blicken finns ytterligare en sak som
förenar de tre flickorna. Bilder som plötsligt stiger upp
ur bråten i deras tonårs väntsal. Nattliga drömmar
som säger något annat än mammornas röster och
de bortvända männens blickar.
Men de drabbas också alla av påfrestande möten,
skamliga och oförklarliga i den rena, behärskade
och välsignade miljö som omger dem. Långsamt
uppdagas för Fredrika den svarta börda av brott
och passion som hon ensam har att bära på. ”En
atmosfer af oskuld och renhet, utgången från min
mors varelse, omgaf mitt hem och aflägsnade länge
från barnens själar all kunskap om ondt; men
begäret dertill låg, mig ännu omedvetet, i min själ.”
Selma träffar på inuti sig inget mindre än en
slemmig drake, vredens urdjur. Den visar sig första
gången när hon i Mårbackas älskvärda klimat far
ett utbrott vid priffebordet i tolvårsåldern. Strax
därefter möter hon både pubertetstrotsets förfarliga
Marit i Sotbråten och svartsjukans och
kärlekssorgens fruktansvärda Trasfröken. ”Jag vet inte vad
mamma tänker. Hon borde väl förmana mig, men
det gör hon inte. Hon vet allting, så hon vet kanske,
att det inte behövs.”
Runa far ett djur. Det inträffar efter den första
blicken in i det sinnliga gårdshuset i tonåren, och
Runa förflyttas därefter till gavelrummet.
”Mamma vill inte se djur i huset och det vill ingen
annan heller, men de kan inte ta djuret ifrån mig.”
Det är nu som Runa börjar bli tung, gavelrummet
fylls av bråte, en alltför vacker kvinna sitter
upphängd på hennes vägg. Djuret är, trots att det är
omistligt för flickan, instängt bakom en blå dörr,
men både nyckeln och djuret hotas av den vackra
kvinnan på väggen.
De påfrestande mötena slutar med att Fredrika
finner sig stå med mordbrännaranlag, Runa med
ett obsolet svartsjukearv, Selma med alla de sju
dödssynderna. I det tillståndet har de att passera
vuxentröskeln.
Vuxentröskeln
”Ni får väl gifta er om ni vill det, sa mamma.
Många gifter sig och det kan väl ni också göra. Men
roligt är det inte.” Det är Runas mamma som säger
så. Ingen av flickorna har dock fått anledning att
tro att äktenskapet är roligt.
Fredrika passerade sin vuxentröskel i en svart
täckt vagn, i vilken familjen drogs genom Europa.
Därefter slöt sig kroppens och hemmets fängelse om
henne. Det närmaste hon kom äktenskapets
fängelse var en incident med en sko på en hälsobrunn:
”Det var en idyllisk stund då jag en gång i det
gröna torkade och filade tjära af min ena sko, och
han med halfva ord och med suckar — ja, men mera
blefdet ej heller af.”
Huvudfienden, den egna kroppen, visar sig vara
lika lömsk vare sig man är gift eller ogift. Fredrikas
fiende börjar att mögla: ”ett utslag betäckte mitt
ansigte, mina ögon gulnade, jag hade så till själ som
till kropp en nästan beständig känsla af det aldra
djupaste obehag, en frost, en känsla af att mögla”.
Broderande på en evig och grå halsremsa
tillbringar hon åren mellan 20 och 25. Selma letar i
ungefär samma ålder efter en docka svart sysilke,
medan årstiderna passerar Mårbackaallén.
De tvås handarbeten materialiserar sig i Runas
äktenskapliga klänning. Den är förfärdigad av
gråbrunt ylle och har ett snävt, silkigt, sladdrigt foder
som hindrar stegen med de starka benen.
”Stickningen var avig hela vägen: mormors nerver,
farmors besvikelse, mammas förakt fram och tillbaka,
fram och tillbaka. Klänningen hängde moloken
över axlarna som om den manglats i Guds vredes
stora vinpress och slokade nerom höfterna och
låren, lömsk av saknad efter en utebliven
kärleksfest.”
Självförglömmelsens spegel
Hur går det till när dessa trista handarbeten
förvandlas till rikets roligaste fotarbete? Fredrika blev
Vandrerskan, raskt och vaket genomkorsande både
den gamla och den nya världen. Selma blev luft-
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
