Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Holm: Den bärande delen i skrivkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marc Chagall, Över staden
akrobat och äggdanserska. Runa kommer med sina
breda fötter och smidiga tår att bli en träffsäker
slungare av rymdstenar.
Det avgörande i denna förvandling far samma
namn av alla de tre kvinnorna: självförglömmelsens
spegel.
Fredrika möter spegeln på en promenad. I all
stillhet har hon dessförinnan mjukat upp sig med
sin pensel: ”i det jag skapade det sköna med min
pensel hade jag en tröst för det jag ej kunde skapa
om mig. Ty för skönhet var jag alltid ganska svag.”
Små porträtt av de kungliga förskaffar henne 200
egna riksdaler, med vilka hon kan gå omkring i
trakten av Arsta och hjälpa fattiga och sjuka.
Därmed kommer, för den tjugosjuåriga kvinnan,
promenaden i mars:
En dag, vid slutet af Mars, gick jag vid solens nedgång öfver
snötäckta falt; en hugsvalad varelses glädjetår hade med
balsam fallit på mitt hjerta. Jag hade gått häftigt för att undvika
att komma hem i skymningen och stadnade en stund till att
hemta andan och suga in den milda klara luften. Jag stod
stilla med blicken vänd mot purpurhimmelen vid
solned-gångssidan. Då kom derifrån mot mig, svepande fram öfver
snöslätten, en flägt, full af våraning och ljuflighet. Jag drack
med själ och kropp dess lifvande anda. Jag samlade min
upprörda känsla till mera lugn, såg omkring mig och vände,
med klart medvetande om min varelses tillstånd, tanken åter
till mig sjelf med denna fråga: skulle jag nu vilja dö? För
första gången under många år kände jag mig kunna besvara
denna fråga med nej. O, stund af outsäglig ljufhet! Nu
vaknade inom mig ett hopp om uppståndelse till sällhet äfven på
jorden, hvilket ej bedragits, utan blifvit skönt uppfyldt.
Fredrika har blivit sams med sin kropp. Förbundet
beseglas i ett ömsint bad: ”Jag badade ofta i ljumt
vatten, hvaraf jag erfor en obeskrifligt välgörande
verkan, jag lät flera gånger åderlåta mig.” Gulhet
och ansiktsutslag försvinner: ”Min hy klarnade, jag
blef till kroppen likasom ung på nytt.”
Selma upphör aldrig att berätta om
självförglömmelsens spegel. Den allra första gången är hon lika
gammal som Fredrika, tjugosju år. Scenen är en
balsal, historien en omskrivning av
pubertetsflic-kans första balupplevelse. Förnedringen på Sunne-
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
