Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Holm: Den bärande delen i skrivkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kande turer i luften. Ofta landar de precis intill
aktörerna i hennes uppväxtdrama. Men Runas stenar
krossar inte, de lyser upp. Rymdstenarna från
kyrktornet, kåserierna från DN:s skyskrapa i Fredhäll,
har samma kännetecken som Fredrikas assembléer
och Selmas äggdans: att lysa upp utan att krossa.
Men så är också Runa som stenslungerska klädd i
mormorns kaninhatt och mammans insvängda
dräktjacka. Kvinnoplagg som är valda ”helt enkelt
för att det kändes självklart”.
Romanreceptet
Assembléer, cirkusdans, piruetter och stenkast är
dock en sak, medan romaner är en annan. Hur
band Fredrika ihop sina ”Teckningar...” till
romanen Famillen H***? Hur fogade Selma samman sina
bilder och anekdoter till Gösta Berlings saga? Hur fick
Runa sina DN-kåserier att växa samman till Ett litet
välsignat folk? Faktiskt använder de alla samma
recept, det som syster blå föreslår Runa: ”Om du
skulle försöka att binda ihop dem med din egen
känsla!”
Receptet kan utföras på många sätt. Fredrika
använde kokkonst. Av hälften nödtvång, hälften
kokglädje övergick hon från enstaka dansskutt och
svärmisk månskenspoesi till att koka vingelé.
Hennes första roman, Famillen H***, kokar samman
högt och lågt, himlens regn och jordens bär, till ett
rött och lysande, fast och välsmakande gelé.
Kokerskan själv, berätterskan, är en hushållerska vid
namn Christina Beata Hvardagslag: kärlek,
salighet och vardag. Det som håller samman dessa tre är
den egna känslan.
Selma använder samma slags vävteknik som
ka
valjeren överste Beerencreutz. Den märkvärdiga
mattväven tillverkas inte i vävstol, utan trådarna
spänns från vägg till vägg som i ett jättestort
spindelnät. Bara den egna känslan kan hålla samman
en sådan väv, medan väverskan kryper fram och
tillbaka inuti den och prövar och väljer för att fa de
rätta färgerna.
När Beata Hvardagslag tar farväl till läsaren
sitter hon i ett rum med fyra sovande småflickor. För
de föräldralösas skull avstår hon från en egen
familj, och det är för deras skull som hon kokar sin
berättelse om kärleksfesten.
När Göta, Kristi brud, som en gång var piga hos
Runas mormor, dör, drömmer Runa att den gamla
föder ett barn. ”Jag är så trött, sa Göta tyst. Jag är
så trött, jag orkar ingenting. Tag du detta barn och
vårda det åt mig.”
Så kommer den dag då Runa vill binda ihop sina
stenar till ett halsband åt dottern på hennes
födelsedag. ”Det blir svårare än att kasta dem, sa jag. Men
jag ska försöka.” I Ett litet välsignat folk ser vi att hon
lyckades. Skimret och genomskinligheten är
densamma som hos Fredrika och Selma. Ingen annan
tråd har använts än den egna känslan.
I odlingsarbete, självförglömmelse och ömhet har
de omöjliga kvinnokropparna fatt en förunderlig
bärkraft. De tyngande inhysningarna visar sig ha
starka och varma ryggar. Det är inga föraktliga
krafter som ryms i mordbrännaranlag, drakar och
svartsjuka. Inget djur är längre undanstoppat och
övergivet. Med kärlekspartnern bakom ryggen —
drömd eller verklig — kokar och väver och binder
dessa starka kroppar för barnens skull och ur
barnens ord sina berättelser om den vuxna kärlekens
fest.
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
