Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Holm: Den bärande delen i skrivkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
balen förvandlas till en enlevering av Skönheten
själv: befrielsen av den fjortonåriga, äggdansande
Cypris. I självförglömmelsens ögonblick har Selmas
stela kropp uppgått i den framtida akrobatiska och
svävande poesiprosan.
Runas kropp häver sig ur sitt underläge vid det
första barnets födelse. I barnbördshusets dofter
firar kroppen stillsamma triumfer, glömsk av den
andra fronten: balsalen, dansgolvet, de bortvända
männens slagfält.
Assembléer, äggdans och stenkast
Fredrikas marspromenad följdes av två assembléer,
två små dansskutt i hjärtats munterhet. Dessa
dansskutt, två häften ”Teckningar utur
hvardags-lifvet”, renderade henne Svenska akademins lilla
guldmedalj — en slant av en ”stor präktig Herre”
som blev hennes inträdesbiljett till ett eget liv. Men
dansskutten själva kom till så här: ”Jag kände som
om icke jag utan en fremmande makt inom mig
skref och tyckte att det var obeskrifligt roligt. Mina
älskade systrar tyckte så me(d).”
Selma föreställde sig att hennes träning av den
missbildade höften ägde rum i samma sal där
Fredrika hade gymnastiserat sina vrister. Runa tar itu
med sina välutvecklade ben först efter skilsmässan,
i den lägenhet där hon bor med sina tre barn. På
kvällarna, när barnen har gått och lagt sig, tränar
hon stenkast med tårna ut mot kyrkogården
nedanför balkongen. Att kasta stenar är lika
absorberande som att göra assembléer: ”Jag glömde bort
både mig själv och tiden medan jag ägnade mig åt
stenarna.”
Och det är lika uppskattat bland systrar. Runas
syster blir omedelbart intresserad: ”Du måste
fortsätta! sa hon genast. Om du sen kan försörja dig på
det eller inte spelar ingen roll. Jag kan hjälpa dig
tills vidare.”
Självförglömmelsens ögonblick ledde för Selma
till att hon fick upp en präst på predikstolen. Den
första offentliga uppvisningen i äggdans blev Gösta
Berlings saga-, ”Andtligen stod prästen på
predikstolen. Församlingens hufvuden lyftes.” Runa väljer
själva kyrktornet för sin första offentliga uppvisning.
Prästen är med, men som assistent. I gemensam
svindel står han och Runa på muren i tornfönstret,
prästen med uppgiften att hålla stenslungerskan om
ryggen. Som hos Selma möter hela församlingen
upp. ”Alla satt med uppåtvända huvuden...”
Kalhygget
Självförglömmelsens ögonblick är dock bara en av
förberedelserna till den stora uppvisningen.
Fredrikas assembléer, Selmas äggdans och Runas
stenkast föregås av ett hårt arbete på kalhygget.
Fredrikas arbete består av ett aldrig avsänt brev
till biskop Johan Olof Wallin. Brevet rör Wallins
predikan på Marie Bebådelsedag 1827: ”Qvinnans
ädla och stilla kallelse”. Fredrikas lykta, med
ironins självlysande sken, höjs där mot Mannen i
självaste biskopens gestalt. Vad vi far se i lyktans sken
är en akademiskt vältalig iscensättning av
kalhygget. Regin bygger på samma enkla princip om
kvinnans funktion som ännu Runa i sin ungdoms
vänt-sal bestämdes av: ”Du är skapad blott för mig, för
mig allena skall du lefva — och ingen annan ära,
ingen annan glädje söka, än blott den att behaga
mig.” Mot slutet av sitt brev har Fredrika på fri
hand börjat att teckna en annan bild, en bild av
ömsesidig respekt, av ett ömsesidigt förhållande
mellan man och kvinna. Så är hon färdig för sina
två assembléer.
Den jämnåriga Selma skriver en versberättelse
som börjar i kalhygget: far, mor och dotter i en
söndertrasad triangel. En sviken och förgrämd moder,
biljettförsälj erska vid cirkusen, med ett storslaget
förflutet som konstberiderska. En rumlande och
plikförgäten fader, lindansare och akrobat, ute på
krogrond med sin kumpan clownen. Mellan dessa
en bunden dotter, splittrad i sina lojaliteter, utan
någon grönskande mark att stå på. Innan
versberättelsen är över har far och mor beundrande slutit
varandra i sina armar, vältaligt upprättar de
varandra i ömsesidig respekt. Därmed befrias
äggdan-serskan, Selma är färdig för sina luftnummer.
Runa ger sig före sin uppvisning av för att samla
in stenar. Med det yngsta barnet, dottern,
återvänder hon till det egna äktenskapets isblåa sjö, där det
stumma barnet ritar en teckning i sanden. När
teckningen överförs på papper visar den sig föreställa
samma sak som Fredrikas brev och Selmas
versberättelse. Två ansikten, mannens och kvinnans, i var
sitt hörn av pappret. Där slingorna från ansiktena
förbinds vilar barnet, med en blick av förunderlig
visshet. Egentligen är det först efter denna teckning
som Runa verkligen möter ömhetens och
självförglömmelsens spegel, i barnets öppna hand.
Selmas tidigaste vision av den egna poesiprosan
var äggdansen, en cirkusakt vars konst är att inte
krossa. Runas rymdstenar beskriver
häpnadsväc
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
