Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Erik Vold: Frank O’Haras poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jan Erik Vold
Frank 0’Haras poesi
Frank O’Hara är storstadspoet. Därmed är inte
allting sagt, men det ger en utgångspunkt. När han
skriver om New York:
Jag älskar den här ludna staden.
Den är rynkig som en detektivroman
och bullrig och fetmande och nersmorda
ögonlock skuggar den skarpa hårda svarta blicken
så är det lovord och argument som skiljer sig från
många andra poeters tacksägelser — O’Hara är hip,
han är snabb och alert, med ett aldrig svikande öga
för tillvarons mångtydighet, det märks ända ner till
radindelningen. Storstaden är ett oöverskådligt fält,
intrikat och frodigt som en djungel (”dina lianer
hisskablar” heter det om affärskomplexet 515
Ma-dison Avenue). Människornas kontaktnät är stort,
men poröst - ofta. Därför polemiserar Frank
O’Hara mot sina kollegor Vosnesenskij och
Jevtus-jenko från USSR, som i hans ögon framstår som
tvärsäkra och bombastiska gentemot en värld som
är labyrintisk — ja, han går emot det man kunde
kalla det godtrogna bedrägeriet inom lyriken:
Däremot har jag aldrig låtit mig belamras med lovprisningar
av den lantliga idyllen eller med nostalgi efter ett oskyldigt
förgånget med lugubra akter i grönbetet. Nej. Man behöver
aldrig lämna New Yorks domäner för att fa så mycket
grönska man bara vill - jag kan inte ens glädjas åt ett
grässtrå om jag inte vet att det finns en tunnelbana i närheten,
eller en skivaffär, eller nåt annat tecken på att folk inte
fullständigt gett upp livet. Det är viktigare att bekräfta det minst
uppriktiga: molnen uppmärksammas nog som det nu är och
även de fortsätter att vandra. Fattar de vad de går miste om?
Knappast.
En anti-idylliker, alltså? En storstadsbo som hetsar
mot naturen - och hellre nöter skosulorna i
dalsänkorna mellan New Yorks skyskrapor, där blåsten
kan piska surt på senhösten? Men som egentligen
trivs bäst inomhus, i goda vänners lag, på en
operapremiär, en vernissage?
Nej, så enkelt är det inte. Naturen finns, också för
O’Hara — inte bara den som människor har
tillverkat, New Yorks skyline, ”mäktigare än Rocky
Mountains”, utan också den som fanns här före oss:
regnet som faller, floden som rinner mot havet och
havet som omger oss alla, ”därute där allt stormar
och är grönt”. Och havet för en New York-bo, det
blir gärna så som han kan uppleva det på Long
Island, där många av O’Haras vänner hade
week-end-ställen och ateljén, i Southhampton,
East-hampton, Montaux - eller ute på Fire Island, en
smal flik till ö, 3-400 meter bred och 5 mil lång,
längst ut mot Atlanten, där Frank O’Hara förde sitt
minnesrika samtal med solen, en sommarmorgon
det året han fyllde 32. Solen sade:
Jag vet att du älskar Manhattan, men
du borde ändå titta uppåt lite oftare.
Och
alltid omfamna ting människor jorden
himmelen stjärnorna, så som jag gör, fritt och med
den rätta känslan av rymd. Det är
din instinkt, som även himlarna känner
och den borde du följa, ända till helvetet, om så
vore nödvändigt, vilket jag betvivlar.
”Molnen uppmärksammas nog som det nu är”
-och kanske ändå inte? Ar det måhända ett urbant
drag detta, att kunna dementera sig själv — och
andra? Åtminstone låta tvivel och
motföreställ-ningar komma till uttryck - och att de släntrande
infallen far stå för vad de är, en stundens iakttagelse
och skönhet. Och sedan? Låta iakttagelse och
skönhet från en annan dag stå fram på sitt sätt — i
samklang med eller polemik emot vad som tidigare har
påståtts. Kanske i tillit till att dagarnas motstridiga
sanningar, i det långa loppet, kommer att hitta en
större balans, giltig också för den som är
storstadsbo. Roten till urban är urbs, det latinska ordet
för stor stad.
Någon påstridig person var Frank O’Hara inte.
Snarare rörlig. Kan man kalla hans poesi
dialektisk? Åtminstone var han i stånd att se en sak från
två sidor, beredd att förflytta sig från ett synställe
till ett annat: ”Den gången fick jag sand/i
badbyxorna, nu har jag snö i min halsduk”. Det idylliska
beror på en statisk syn. Det rörliga oroar idyllen -
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
