Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Erik Vold: Frank O’Haras poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ja, omöjliggör den. Frank O’Hara skriver till sin
kollega och vän John Ashbery:
Jag kan inte tro att det inte finns
en annan värld, där vi ska sitta
och läsa nya dikter för varandra
högt uppe i bergen, i vinden.
Du kan vara Tu Fu, jag Po Chü-I
och Markattkvinnan ska vara månen
som ler över våra omöjliga huvuden
medan vi ser snön lägga sig på kvisten.
Alltså en vacker hyllning inte bara till en
amerikansk samtida, utan också till de stora kinesiska
föregångarna, en hyllning till poesin som tradition,
som levnadssätt genom alla tider. Men dikten
fortsätter — och då inte för att tänka sig ”en annan
värld”, utan de villkor som gäller i denna:
Eller ska vi verkligen bara försvinna? det
här gräset är inte det jag såg när jag var ung!
och tänk om månen, när den stiger
mot natten, är tom — ett illavarslande tecken
som betyder: ”Som en blomma försvinner också du”.
Det kan löna sig att ha detta rörliga i minnet, när
man tar itu med Frank O’Haras poesi. O’Hara har
nämligen fått ord om sig att vara en storstadens
idylliker, en vaken och känslig iakttagare av det
myllrande gatulivet som ger honom den
motsvarande inspiration som den fridsamma idyllen på
landet har givit andra poeter — vi har hans egna
ord, där han vänder upp och ner på idyll och
anti-idyll: ”...jag ser på mig själv/som en gladlynt gosse
som spelar/lättsårad för att få lite djup/över saker
jag är upptagen av”. En av hans mer kända
stadsdikter är den om den klara septemberdag 1959 när
Nikita Chrusjtjev kommer till New York, en blåsig
förmiddag då ”allt omtumlas”, synintryck,
personer, bitar av samtal: ”vart tar årets ondska vägen/
när september förvandlar/New York City till
sta-lagmiter av ozon” - poetens slips fladdrar uppför
gatan, han tänker genast: ”tänk om den kunde
blåsa av”, och sen en mottanke: ”fast den värmer
lite i kylan, faktiskt”, allt medan den ryska
statschefen snart ska vara här med tåget:
och ljuset verkar som om det varar evigt
och glädjen verkar som om den är outplånlig
och jag dum nog att finna den i vinden, alltid
En av poängerna med den här dikten, med dess
slutrader, är att den naivitet och idyll man kan läsa
in, utgör diktens övre skikt. Dikten talar om ljuset,
Standing still and walking in New York innehåller ett urval av
0’Haras texter om litteratur och konst. Bredvid honom vännen
Larry Rivers.
men har varit nere i mörkret (poeten läser Villon,
om hans liv, så mörkt); talar om glädjen, medan
sorgen över till exempel stormak tskonflikten
Sovjet-USA finns, trivialiserad men inte bortglömd, i
rader som ”blåbärspannkaka/och Chrusjtjev fick
säkert/skäll i Washington”; talar om poetens
godtrogenhet, han som är ”dum nog att finna den i vinden,
alltid”, glädjen. Men även denna bravur är
tvetydig: 1) jag är dum, därför att jag finner glädje i
något så obetydligt som att det blåser, 2) jag är dum,
därför att jag finner glädje i något så obeständigt
som vinden - vilket innebär att min glädje inte
kommer att vara. Detta pekar tillbaka på det
hypotetiska verbet i de två föregående raderna: ”ljuset
verkar som om det varar evigt”, glädjen verkar som
om den är outplånlig” - kanske skrivaren försöker
verka dum nog att finna glädje i vinden?
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
