Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Erik Vold: Frank O’Haras poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är som om O’Hara lägger in en
låtsas-naivi-tet i dikten, som man bländas av. Och charmeras
av, förstås. Dikten far läsaren att känna sig klokare
än diktaren, kanske? Om nu inte läsaren går upp i
det äkta jubel och den äkta sorg som är diktens
djupare skikt — och tar av sig hatten (om den inte har
blåst bort) för en festlig och förståndig dikt.
”Då hajar du väl att jag också är tänd på dig”
Ar charm en urban egenskap? Naivitet borde inte
vara det, men charm? Charm har med förtrollning
att göra (av latin carmen: trollsång), den
charmerande verkar omedelbart intagande. Frank O’Hara
var sådan, det har vi otaliga vänners ord på. Larry
Rivers, målaren, en av dem som kände poeten
mycket väl, under många år, uttryckte det så här:
”Frank O’Hara var min bäste vän. Det finns minst
sextio personer i New York som ansåg Frank
O’Hara som sin bäste vän. Han var garanterat den
mest hopplösa människa jag känt. Han släppte mig
aldrig av kroken. Han lät mig aldrig gå i fred. Hans
samtal, hans intressen, hans diktning, hans liv var
ett drama där jag såg hur vi människor egentligen
är. Han var en dröm av motsatser. För alla var han,
vid en eller annan tidpunkt, den mest lyhörda och
lojala åhörare som fanns. Hans olika vänskaper var
så starka att han fick mig att omvärdera män och
kvinnor jag annars inte skulle ha brytt mig om att
bekanta mig med. Han var den professionelle
vänmäklaren. Inträdesbiljetten var kärlek.”
Här en dikt där O’Hara exponerar sin charm:
På väg till jobbet
Det blir bara solsidan från
och med
nu. Ut med er, allesammans.
Det här är min kommers med natten
och hur
skulle jag resa min stolthet
varje oceaniska morgon likt en kutter
om jag
inte såg att den mörka världen är rund
rund jag som
i morgonögonens ljus inte räddar
någon från något? Jag blir nu ett
med gatan.
Vem är du förälskat i?
mig?
Då rusar jag över på rött.
Återigen den urbana vakenheten, öppenheten, det
att ställa sig mottaglig för andra — i Frank O’Haras
fall kanske också det att han pressar sig på en
smula, för att ett möte ska kunna äga rum, om än i
strid med trafikens färg så förvisso i samklang med
hjärtats. Underförstått: ”Då hajar du väl att jag
också är tänd på dig.”
Vi har uttrycket ”att skruva på charmen”, vilket
postulerar charm som en beräknande strategi. Är
O’Haras charm av det slaget? På ett ställe säger
han, i en party-dikt: ”jag dricker för att dämpa min
allvarsamma min så att en viss hycklad charm/kan
komma fram och vinna sin fladdrande lilla seger
över larmet”. Låter han sig luras av andras charm?
Han säger, i en sång till storstaden New York:
”någon kommer som egentligen är en djävlig typ/men
verkar snygg, är han det. ja. visst/lika snygg som
han egentligen är djävlig. är han det. ja”. Vad jag
med detta vill ha sagt, är att charmens validitet är
en problematisk storhet, som möjligen har
anknytning till den urbana geografin. I storstadens
djungel är charm ett sätt att snabbt vinna mångas
vänskap och förtroende. Så man skulle inte utnyttja
detta otillbörligt. Charm utan värme har inget
varaktigt värde. Frank O’Hara, snabb, känslig,
nyfiken, hade ett kluvet hjärta — men det visste han.
Han var sårbar. Han visste att i charmen låg ingen
räddning. Poesin var räddningen, för de spänningar
som fanns inom honom:
Mitt hjärta
Jag tänker inte gråta hela tiden
och inte skratta hela tiden heller,
jag tycker inte att en ”grej” är bättre än en annan.
Jag vill ha omedelbarheten hos en B-film,
inte bara en oväntad långkörare utan också
en stor, fläskig premiär. Jag vill vara
minst lika levande som det vulgära. Och om någon
som diggar min smörja säger: ”Det där
liknar inte Frank!”, så mycket bättre. Jag
har väl inte brun eller grå kostym hela tiden,
va? Nej. Jag går i rutig skjorta på operan,
ofta. Jag vill ha nakna fotter, vara rakad
i ansiktet och mitt hjärta - nåväl, med hjärtat
är det svårt att säga, men dess bättre
halvpart, min poesi, är öppen
Vid disken i Museum of Modern Art
Frank O’Hara föddes i Baltimore 27 juni 1926, som
den äldste av tre syskon i en nordamerikansk
medelklassfamilj. Han växte upp och gick i skolan i
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
