Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Erik Vold: Frank O’Haras poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Worcester, Massachusetts — några mil in i landet
från Boston. Han lärde tidigt att spela piano.
Mellan 1944 och 1946 tjänstgjorde han i marinen, på en
jagare i Stilla havet, kom bl.a. till Japan. Han
studerade på Harvard 1946-50, först musik, sedan
engelska språket och litteraturen. Sina första alster fick
han publicerade i studenttidningen Harvard Advocat.
Nu träffade han de första konstnärsvännerna.
Tillsammans med John Ashbery, Bunny Lang och
George Montgomery startade han The Poets’
Theatre i Cambridge. Aren 1950-51 var han
gra-duate student vid University of Michigan, Ann
Ar-bor, och tog där sin M.A. Han vann ett poesipris för
sin diktsamling ”A Byzantine Place” (manuskriptet
publicerades aldrig separat). Hösten 1951 flyttar
han till New York, som med kortare avbrott blir
hans hemstad livet ut, och han får jobb vid disken i
Museum of Modern Art som — också med kortare
avbrott - blir hans arbetsplats livet ut. Han möter
författare, målare, tonsättare, dansare — och så
intensivt och givande är hans umgänge med dessa, att
Frank O’Hara snart blir en samlande gestalt för
den rika konstnärsmiljö som blomstrade i New
York på 1950-talet och det tidiga 1960-talet: Det
var nu som New York övertog Paris’ ställning som
världens ledande konstmetropol. Under dessa år
utvecklar sig det nonfigurativa måleriet till
”abst-ract expressionism” och ”action painting”, senare
dyker en övertydlig figuration upp i det som fick
namnet ”pop art”, samtidigt som många
konstnärer valde att arbeta i gränsområdet mellan det
abstrakta och det figurativa: Willem de Kooning,
Jackson Pollock, Robert Rauschenberg och Larry
Rivers kan stå som fyra exponenter här. Man
brukar tala om en ”New York-skola” inom måleriet. I
analogi med den har man velat lansera en skola av
New-York-poeter, och de som då oftast nämns är —
förutom Frank O’Hara — John Ashbery, Kenneth
Koch och James Schuyler. Det påfallande med
dessa poeter är ändå inte, bortsett från O’Hara, att
de har någon genomförd New York-ton eller
-tematik; det verkar snarare som att de sökte inspiration i
det kreativa liv som var på gång där och då, kanske
framför allt bland bildkonstnärerna — och att de
som poeter till en viss grad kom att bryta med den
dåvarande dominerande litterära modernistiska
strömningen i USA, traditionen från T.S. Eliot och
Ezra Pound.
Det innebar kanske först och främst en
opposition mot en ”höglitterär” hegemoni, en
”finkultu-rell” hållning. Beträffande materialkänsla, respekt-
löshet, framhävandet av den vardagliga miljön
hade New York-poeterna mycket att lära av
målarna. Den motsvarande traditionen inom den
nordamerikanska lyriken, linjen från Walt Whitman till
William Carlos Williams, stod vid den här tiden
inte i fokus. Inom musiken fanns nyskaparna bland
sådana som Aaron Copland och Morton Feldman,
inom baletten Merce Cunningham och Maria
Tall-chief. Mästare på många plan inom den alltid
utmanande New York-modernismen var givetvis
målaren Marcel Duchamp och tonsättaren John Cage.
Så mycket om den epok och den miljö som Frank
O’Hara utforskade, använde och så småningom
blev ett centrum i. Detta var hans poetiska instinkt,
hans sätt att söka efter skönhet och nyhet - den
skönhet som var ny, som han såg växa där han
rörde sig. Detta var också hans livsstil, allt eftersom
han steg i graderna vid Museum of Modern Art, till
intendent, med ansvar för utställningar av både
inhemsk och utländsk konst. Han umgicks med
konstnärer, skrev artiklar och katalogförord, om
Jackson Pollock en separat publikation. Han var
medredaktör i konsttidsskriften Art News några år,
256
Teckning av Philip Guston.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
