Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Erik Vold: Frank O’Haras poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hur vårdslös O’Hara kunde vara med dikter han
skrev, som han ofta postade till vänner utan att
själv behålla någon kopia. Eller han förläde dem i
lådor och skåp, trots att mer än ett bokförlag var
ivrigt på att publicera dem. Snabbt nerskrivna och
utskickade i världen, eller borglömda — så tycks
ödet ha varit för många av O’Haras dikter.
Varför lät han dikterna glida sig ur händerna så
lätt? ”Jag tror inte att jag är ute efter att vinna”,
säger O’Hara i en dikt från 1962, ”jag tror att jag
vill dö okrönt”. Det finns flera sådana utsagor:
”Trotsar jag mitt öde, eller försöker jag fly det?”,
”Jag kommer aldrig att nå den andra stranden”.
Och ändå, det finns en dikt, ”Döden”, som mynnar
ut i de här stolta raderna: ”Ingenting återstår, än
mindre ’att bli sagt’/annat än att när jag faller
bakåt, så är det/för att ge mig på något nytt jag ska
lyckas med, den här gången också.”
En vän sade: ”Frank var så säker i sin
bedömning av ett konstverk, att han aldrig behövde vara
aggressiv. Han hade en absolut integritet utan att
vara egenkär... många av oss lärde att se bättre
därför att Frank fanns där.” Andras dikter, som han
tyckte om, kunde han omtala med stor generositet.
Dikter han ogillade teg han (för det mesta) om: ”De
kommer att glida tillbaka i glömskan utan att jag
behöver puffa på.” Om sina egna dikter har han
inte sagt så mycket, utöver tre uttalanden gjorda på
begäran av olika litterära institutioner. Bland dem
är det mest kända ett manifest om ”personismen”,
som uppenbarligen är skrivet med en glimt i ögat,
menat som en parodi på många av de uttalanden
och ismer som detta århundrade lanserat. Fast
betonandet av direkthet och närhet, i en vacklande
värld — det tror man på.
En faderlös tsarevitj med en problematisk mor
Frank O’Hara var homosexuell, eller bisexuell.
Vännerna och livsledsagarna var en viktig del av
hans liv. De som stod honom närmast, att döma
efter de dikter han under åren kom att skriva, var de
tre New York-målarna Jane Freilicher, Grace
Har-tigan och Larry Rivers; Joe LeSueur, den tålmodiga
vännen, som han delade lägenhet med 1955-1965,
på fyra olika adresser i New York; Vincent Warren,
dansören, hans sista ”stora” kärlek, dikterna i Love
Poems... har skrivits till honom; och Bill Berkson,
poeten, som han utväxlade dagboksdikter med,
gärna inledda med ”For Your Information”,
för
kortad ”F.Y.I”, anteckningar mer än dikter,
kanhända.
Läser man O’Haras dikter med tonvikt på deras
kroppsliga signaler och utsagor, finner man att här
talar en stor romantiker, som också besitter
romantisk ironi. Mycket av O’Haras förtvivlan och
sårbara upprymdhet kan tillskrivas hans
”omedelbarhet”, hans uppgående i nuet. En stor sorg vilar
bakom. ”Nyenkel” är O’Hara bara på ytan. Lästa
kronologiskt utgör dessa dikter snarare en nog så
komplex poetisk självbiografi, befriad från det
klad-digt bekännande. Poeten använder sitt jag som ett
exempel, mer än som något det gäller att framhäva.
Han talar om sin egen person, för det är den han vet
mest om här i världen. Men det är ”världen” som
är hans djupare angelägenhet. Det förhindrar inte,
att de svarta rosor och den grymma förstörare som
dyker upp i en av hans allra första dikter, ger ett
personligt tryck som man inte ett ögonblick tvivlar
på. Frank O’Haras mångahanda, och efter hand
högt skattade, New York-exteriörer från senare
hälften av 1950-åren är skrivna av en faderlös
tsarevitj med en problematisk moder — så mycket
framgår av texten. Jakten på den äkta gemsen, ägnad en
hel dikt, kan vara så mycket. För den som lever med
en osynlig skräck inom sig, finns tröst och fäste i
världens synligheter: ”Nu när jag går runt vid
lunchtid/har jag bara två lyckoamuletter i fickan/
ett gammalt romerskt mynt Mike Kanemitsu gav
mig/och en skruv som föll ur en packlår/då jag var i
Madrid andra jag haft/förde aldrig vidare lycka
med sig även om de/faktiskt har hjälpt mot
krampen i New York/och just nu är jag glad igen,
nyfiken”, säger poeten, i det han kallar en ”Personlig
dikt”.
Utifrån hans eget mörker tror jag man bäst
förstår det flimmer och den mångfald som många har
fast sig vid hos Frank O’Hara — platserna, gatorna,
vännerna, filmerna han såg, tonsättarna,
jazzklubbarna, citat och dolda citat, chokladmilkshake och
byggnadsarbetare med silverhjälm på huvudet,
för-biströvande elefanter, ”det att du har så vackra
rörelser är futurism nog för mig”. Alla dessa
synligheter som radas upp, kan det kallas ett
frambesvärjande? Att tingen besvärjes för att hålla mörkret
stången - det mörker som rådde om inte tingen
funnits? Min värld finns! verkar det som diktaren vill
ha läsaren med på, vilket igen betyder: Världen
finns! ”Att namnge tingen är något man gör/för att
skapa dem.”
Men summan av alla ord är vitt. Det finns en
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
