Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Erik Vold: Frank O’Haras poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dubbel botten i Frank O’Haras hänförda
beskrivningar. Det finns en aggressivitet och lynnighet i
hans privatliv, har vännerna rapporterat. Hans
energi kunde slå om till negativ kraft, när
upprymdheten nått ett visst mått. Det fanns skuggor i hans
blod han inte kunde lösgöra sig från. Efter fyllda 35
år skrev han plötsligt mycket färre dikter än förut.
Åldern krävde ett annat slags lugn. I dikterna
märktes det mest genom ett starkare inslag av
melankoli. Var det diktandets värde han tvekade om?
Redan 1954 hade han skrivit till målarvännen
Larry Rivers:
Det oroar dig att du inte skriver?
Lugn bara. Det är luftens förtjänst
att dina bilder inte så lätt släpper
taget i dig. Och vilken poet tror du
satte sig ner framför Tizian med
sitt poesiblock och gav sig till
att dröna? Klaga inte, käre vän.
Vad du gör är sånt jag bara kan benämna.
Alltså: målandet är handling, ordkonst mer porös?
Om orden försvinner, försvinner då världen? Att en
bild som målats fasthåller världen mera varaktigt?
Det här var anfäktelser, personliga och
konstnärliga, som Frank O’Hara inte gavs tid att
genomleva. Han dog, 40 år gammal, påkörd av en
strandjeep på Fire Island, en typ av taxi som var det enda
tillåtna fordonet på semesterön — det hände mitt i
natten. Detta var en olycka som fick större
konsekvenser för konstnärsmiljön i New York än man
kunnat ana. Det visade sig att när Frank O’Hara
var borta, fanns inte den samordnande kraft som
kunde sammanlänka de olika konstgrenarna och
hålla den tvärkonstnärliga dialogen levande. Nåja,
året var 1966, Frank O’Hara dog 25 juli, i sin egen
poesi var han inne i en viloperiod. I det New York
som var hans låg en vindkantring i luften - en
militant, aktivistisk hållning var på väg, lösenord:
Vietnam. Det flanerande, det lätta, det tyngdlösa - och
för all del: det politiskt oskuldsfulla — ansågs av
många som amoraliskt, av många med större insikt
i det nordamerikanska, båda till synes och i
realiteten, än Vosnesenskij och Jevtusjenko. Frank
O’Ha-ras ljus slocknade här.
Var skulle han ha befunnit sig idag? På konstens
sida, på poesins, säkerligen. På de undertrycktas
sida, som Machado var det, den siste han hyllade,
kan man tänka sig något annat? Liksom Apollinaire
och Char och Beckett, alla på sina mer eller mindre
stillsamma sätt? Jag tror det. Fortfarande med ett
stycke användbar visdom att framföra, på det ena
eller andra sättet, med den fart och den styrka som
är storstadens sköld: - Du har väl hört historien om
Max Jacob, poeten, som lutar sig ut genom fönstret
när Picasso passerar nere på gatan, Picasso ropar
upp till honom: ”Max, följ med ut!” och Max säger:
”Nej, jag vill inte.” ”Varför inte?” säger Picasso.
”Jag jobbar med att hitta en stil.” Picasso går
vidare och ropar, allt medan Max Jacob drar sig in i
sitt rum igen: ”Det finns inte någon stil!”
Jan Erik Volds artikel här i BLM är en bearbetning av efterordet till den
volym med tolkningar av O ’Haras dikter som han förra året gav ut i Norge
med titeln Solen ute på Fire Island & andre dikt fGyldendal Norsk
Forlag).
Ytterligare publikationer och lästips:
Frank 0’Haras essäer och artiklar, till största delen om bildkonst, har samlats i Art Chronichles
1954-1966 (George Braziller, New York 1975) och i Standing Still and Walking in New
York, red. Don Allen (Grey Fox Press 1975). Ett urval av hans dramatik, till största
delen korta pjäser, ibland i samarbete med andra, finns i Selected Plays, inledning Joe
LeSueur (Full Court Press, New York 1978). En bibliografi över författarskapet har
gjorts av Alexander Smith jr: Frank 0’Hara: A Comprehensive Bibliography (Garland
Publishing, New York & London 1979, rev. 1980). En lång rad personliga bidrag
finns i Homage to Frank O’Hara, red. Bill Berkson & Joe LeSueur (Creative Arts Book
Company, Berkeley 1980) - ursprungligen ett O’Hara-nummer av tidsskriften Big
Sky 11/12, 1978. En litterär studie har skrivits av Marjorie Perloff: Frank 0’Hara: Poet
among Painters (George Braziller, New York 1977; pocketutgåva University of Texas
Press. Austin & London 1979). En diktanalys av ”Den dagen Lady dog”, hämtad
därifrån, finns i den norska tidskriften BASAR 4/1981. Till svenska finns dikter av
Frank O’Hara översatta av Gunnar Harding i antologierna Amerikansk
underground-poesi (1969) och Poesi från USA (1972).
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
