Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inge-Bert Täljedal: Humparumpa till en väderkvarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ovanligt lättsam och pojkaktig ut, nästan som om
han glömde värken i fotterna, oordningen i
verkstaden och den stora tystnaden omkring honom.
Annars påminde han mycket om Stalin, som jag hade
sett på bilder i tidningen.
En gång när han hade varit ensam ute i skogen
på promenad, kom han tillbaka med knippen av
blåbärsris översållade med mogna blåbär. Dem gav
han till mig och min syster.
Bara två eller tre gånger sa farfar något som
fastnat ordentligt i mitt minne. Den ena gången var
efter en vanlig sommarmiddag hemma i köket. Vi åt
krusbärskräm till efterrätt, och farfar fick som
vanligt lite mjölk i mustaschen. Han strök bort det med
handen, när han ätit färdigt. Vem som tog upp
ämnet för middagsdiskussionen kommer jag inte ihåg.
Den kom i alla fall att handla om barnuppfostran.
Det var inget ovanligt ämne för faster Edit, farfar,
mamma och pappa, även om pappa sällan sa så
mycket. Oftast var det väl mamma som försökte
avvärja kritik mot oss barn från farfar: ofta tyckte han
enkelt sagt att vi var slarviga och drog ut verktyg på
gräsmattan. Under själva måltiden brukade han
dock vara ganska tyst och muttrade mest på ett
irriterat sätt, som mamma lärt sig att tolka.
Den här middagen var det emellertid
annorlunda. Av oklar anledning blev farfar gripen av sina
egna barndomsminnen och tog till orda mer
högljutt än eljest. Visserligen talade han som vanligt
hackigt och rosslande, men denna gång med ett
gällare tonfall, nästan förtvivlat.
— Jag fick stryk, sa han rätt ut över
krusbärskrä-men. Prygel med svångrem. Och sen, frun! — han
kallade mamma för ”frun” — sen baddade dom
ryggen med saltlake ur silltunnan! Förstår frun det?!
Han hade en lite sentimental karaktär, men den
här gången skulle ingen ha kunnat uppfatta glansen
i hans ögon som oäkta. Därtill var rösten alltför gäll
och förtvivlad.
Det blev naturligtvis en ganska tryckt stämning i
köket, och farfar reste sig snart, drog skärmmössan
från fönsterbänken och gick ut på gården. Genom
köksfönstret såg man att han sträckte på sig och
andades djupt. Så vred han på kroppen och började
att gå ut mot berget och skogen.
Enligt vad han själv hade antytt för mamma en
gång, var han uppvuxen i en drängstuga i
Östergötland. Ingen visste var det exakt skulle ha varit eller
vad han egentligen hade för ursprung. Men alla
förstod ändå, att Motala verkstad och flyttningen till
Södertälje var betydelsefulla steg mot en frihet. Fast
han skulle aldrig ha formulerat det så.
På gården mellan vedbon och huset fanns en liten
mager gräsmatta med stort inslag av groblad. Om
man grävde gropar i den, luktade det surt och
bakgård. Där brukade farfar ibland ställa upp det mest
spännande som han ägde — sin ässja. Han hade
faktiskt två, men en av dem var gammal och rostig och
användes inte längre. När pappa och farfar drog in
vatten och satte in element, var nog båda ässjorna i
verksamhet. Men vanligen var det bara den finaste
av dem som farfar brukade använda.
Han eldade i ässjan när det var någon som ville
ha hjälp med att kröka ett rör eller smida ut ett
järn. Det kom gubbar lite då och då, bärande på en
bit koppar- eller järnrör under armen. En del av
dem hade skärmmössa som farfar, och en del tog
också en pris snus när han bjöd ur sin blanka dosa.
Men det var bara farfar som hade en ässja.
Det syntes på farfar, att han tyckte det var roligt
att få fylla i koks och tända på och trampa upp
lågan med hjälp av fläkten som satt under ässjan och
som kördes med en pedal liknande den på mammas
Singer. Först skulle man vänta så att elden i lugn
och ro fick tag i koksen. Sedan kunde man börja
trampa försiktigt tills en liten blågrön, spetsig
eldtunga stack upp ovanför koksbädden, och sedan
kunde man trampa hur fort som helst tills det stod
som ett vulkanutbrott på gården bakom huset.
Det luktade gott om röken från ässjan, och det
var roligt att ibland fa förtroendet att trampa,
medan en rörstump som skulle krökas låg inbäddad i
koksen och farfar stod bredvid och småpratade med
sin bekant och väntade på att järnet skulle mjukna.
Ibland hade farfar och den som besökte honom
kommit igång för sig själva, innan jag hunnit fatta
vad som var i görningen. De stod då ofta och talade
obegripligheter med varandra, när jag smög till
dem för att fa vara med. När jag då frågade vad det
skulle bli, det som de höll på med, svarade farfar
nästan aldrig. Om jag sen, efter en lagom stund,
vågade upprepa frågan, tittade han upp från elden,
vred lite påjärnröret i koksen och sa:
— En humparumpa — till en väderkvarn!
Så såg han på sin vän som kommit med röret, och
båda skrattade.
Illustration av A Gunnar Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
