Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Magnus Enzensberger: Titanics undergång, anmäld av Agneta Pleijel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyutkomna böcker
Agneta Pleijel
Hans Magnus Enzensbergers komedi om undergången
Romanen går under och återuppstår under intensiva
debatter, lyriken skärskådas och nagelfars - men vem bryr
sig om essän? Ingen, så vitt jag förstår, utom de som
använder sig av den, och det är inte så många här hemma.
Dock finns det samtidsförfattare, för vilken essän är
den egentliga konstformen: Hans Magnus Enzensberger
hör till dem. Han debuterade visserligen (mot 50-talets
slut) som lyriker och kritiker, välutbildad, teoretiskt
kunnig, briljant. Därefter har han dock i huvudsak fyllt sitt
liv och sina böcker - samt de tidskrifter som han haft att
göra med, till exempel Kursbuch, som han redigerade från
1965 — med essäer. Har hans val av form med ämnesvalet
att göra? Det är troligt, ty det som har intresserat
Enzensberger är som bekant världen och politiken. Hans
sammanlagda essäistik från 60-tal till 80-tal utgör ett slags
fortlöpande kommentar till världens politiska
begivenheter, nedtecknad av en kritisk vänsterintellektuell.
I efterhand är det lätt att se hur personlig den är.
Frågorna har väckts av de otillfredsställande svar som
verkligheten förser oss med, Enzensberger har sökt sig under
ytan, velat avslöja med analysens hjälp, förkastat
stelnade bilder, ja själva Historien — den som skrivs av
segrarna. Chicagos maffioso, de förrevolutionära ryska
nihi-listerna, italienska gangsters, Europas framgångsmän
bland konstnärer, uppfinnare, diktare, spanska
anarkister ingår alla i hans persongalleri. Och även om hans
essäistik utmärks av en nykter distans, ett engagerat men
en smula kyligt öga och en utpräglat intellektuell,
analytisk hållning, finns en rastlös oro ständigt närvarande i
det han skriver.
Essän vetter ju med sin ena sida mot den torra
vetenskapen, med sin andra däremot mot prosan (se bara på
romanförfattare som Thomas Mann eller Sandemose,
vars romaner bitvis kan räknas till vår tids mest lysande
essäistik). Enzensberger har gått åt båda dessa håll och
dessutom in över gränsen till en annan genre, nämligen
lyriken. Vad är hans porträtt av framgångsmyter och
framgångsmän i samlingen Mausoleum om inte
koncentrerade essäer i lyrikens form: samtidsballader, kallar han
dem.
Essän är den litterära form som erbjuder mest frihet,
har han någon gång sagt. Jag gissar att detta inte bara
har med hans lust att skildra människor i politikens
kraftfält att göra, utan också med ”jaget”. I romanen ingår
jaget i fiktionen, i lyriken sammansmälter det ofta med
alla jag i alla tider — men i essän är jaget historiskt
bestämt och går att leda tillbaka till just den som skriver.
Dock kan det spela en så diskret roll att det knappt
märks, eller ta hela utrymmet.
I Enzensbergers fall gäller det förstnämnda. Han är
diskret. Hans subjektiva engagemang ligger i ämnesvalet
och i själva sättet att se tillvaron. Han är den kritiske
avslöjaren, den som ser igenom. Utan att avslöja ”sig själv”
står han i ett bestämt ansvarsförhållande till det han
skriver. Men vem är ”han själv”?
Man kan fundera en smula över det under läsningen av
hans nya bok på svenska — dikteposet Titanics undergång
(Norstedts 1984), mästerligt översatt av Madeleine
Gustafsson. Ty detta är, ur vissa aspekter, förmodligen
Enzensbergers mest personliga bok sedan de första
diktsamlingarna vid 50-talets slut och 60-talets ingång. Han
kallar den ”en komedi” och referensen förefaller klar: den
går till Dantes Gudomliga och cykeln består mycket
riktigt av trettiotre sånger.
Dante uppträder själv i diktcykeln, något oväntat som
passagerare på jätteångaren Titanic på väg mot sin
undergång, och med en ifrågasatt identitet: är han Dante,
eller någon som påstår sig vara Dante, en vaxfigur av
Dante, eller en bortbyting, en tvilling, en dubbelgångare?
Ja, vem är han, och vem är Hans Magnus Enzensberger?
Jag vill inte påstå att diktsamlingen ger något svar, men i
varje fall spränger Enzensberger i den essäns form; den är
ett kalejdoskop av fragment och röstbyten, en polyfoni.
Dock har den ändå något med essän att göra: den har
alldeles uppenbart förbindelser med ett verk som — för
ovanlighetens skull - förblev oskrivet i Hans Magnus
Enzensbergers liv, nämligen hans bok om Kuba.
Även om Hans Magnus Enzensberger inte var någon
pinfärsk ungdom när Berlin kokade av sitt 1968 - han
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
