Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Florin: Ujomale. Om Birgit Åkessons Källvattnets mask
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sen inte stått opåverkad av kontinentens senare
parentes kring sådant som en socialantropolog kanske
skulle göra till sin framställnings fokus. I Källvattnets
mask blir de våldsamma ingreppen från den nya
världen — kolonialt, nationellt, internationellt —
oftast en knappt indikerad eller bara underförstådd
fond för Afrikas dans.
Jag spårar en särskild inriktning i Birgit Åkessons
bok. Den sträcker sig mot transcendensen i den
afrikanska dansen. ”När jord och himmel möts, faller
regn, säger man i Afrika.” Överskridandet från
livet till döden och från döden till livet framstår hos
henne som kärnan i dansspelen.
I Ujomale ses den svarta bagge som offras och tar
dansad gestalt som en budbärare från människorna
till vattenfolket, medan Ode, källvattnet och en av
vattenfolkets fäder, kommer till människorna som
budbärare från andra hållet. I begravningsfesten
hos Mana i Ghana dansar masken Beto med
huvudet vågrätt mot marken och ansiktet uppåtvänt.
”Hon delger hur de under jorden ’hör’ och ’ser’
dem över jorden.” Dansen förkroppsligar och
dramatiserar förbindelser som gör sig påminda även i
det dagliga livet, genom till exempel naturen.
Fåglar ses som budbärare mellan himmel och jord.
Träd förbinder underjord med himmel.
Pytonor-men är regnbågens fortsättning och knyts till
tunnlar som leder till jordens inre. Birgit Åkesson
associerar ibland till andra kulturer, till japanskt
Noh-spel, dansande dervischer, antik tragedi.
Föreställ
ningar om en underjord, en skuggvärld för de
avlidna, möjlig att besöka möter vi i den grekiska
mytologin: i Hades nedstiger Orfevs och Odyssevs.
Men medan den västerländska kulturen därifrån
utbildat en stark dualism, präglat av kristen
mani-keism, verkar - då man läser Källvattnets mask —
transcendensen i den afrikanska kulturen tala om
förnimmelsen av att befinna sig i en korsväg mellan
liv och död, nu och då. Ögonblickets punkt på
tidsaxeln växer till ett falt av vara.
Då Birgit Åkesson i bokens inledning skriver att
hon saknade något i vår kultur och sökte en djupare
förankring för dansen, anar jag en kulturkritik.
Gesten i den afrikanska dansen tycks bära på en
gränsöverskridande och genomströmmande kraft som
måste vara åtråvärd för en danskonstnär som Birgit
Åkesson. Hennes bok är källforskning i fler än en
betydelse. Det är hisnande att följa henne längs
dans-återgivningar och reflektioner. Ur efterordet:
”Att kunna dansa verkligheten, ge den fysisk
form.
Att nå den andre, nå pyton, trädet och ge den
avlidne regnets ansikte.
Att hålla gästabud för fåglar, reptiler och
vildgräs, för jorden, vinden och vattnet med stegrade
sinnen i hängivelse åt varat dansande i den andre
och ge levnaden två stränder utan dyrkan, utan
tillbedjan, vibrerad av jord och vatten. Vad kan vara
mer ’drama’ än varat.
Jag lärde om dansen, om koreografisk poetik
genom Afrika.”
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
