Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Magnus Enzensberger: Titanics undergång, anmäld av Agneta Pleijel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kungjorde han sin avsikt att istället slå sig ned på Kuba: i
solidaritet med Kubas folk och med tredje världen.
Jag minns mycket väl hur rykten cirkulerade om att
Enzensbergers nya bok från Kuba snart skulle komma.
Den emotsågs med förväntan. Men den kom inte. Det
enda som han skrev om Kuba var en kort inledning till en
bok han redigerade, nämligen förhören med deltagarna i
den CIA-stödda invasionen på Girönstranden eller
Grisbukten år 1961 — Förhöret i Havanna. I jämförelse med det
mesta av Enzensbergers essäistik är denna kommentar
intellektuellt sett häpnadsväckande torftig. Istället för att
låta förhören illustrera en revolutions tragiska och kanske
ofrånkomliga dialektik — hur kampen mot det gamla
förtrycket ständigt riskerar att hamna i ett nytt förtryck
-målar Enzensberger invasionsdeltagarna i samma farg.
De är alla gangsters, mer eller mindre, alla lika
lögnaktiga, de utgör kort sagt ”kontrarevolutionen”. Jag hyser
inget tvivel om att invasionen i Grisbukten var ett
smutsigt Cl A-äventyr. Dock är invasionsdeltagarnas röster
olika, deras levnadsöden begripliga och skiftande, deras
åsikter ingalunda enhetliga. När man läser om dessa
förhör idag, är det uppenbart hur lite Enzensberger såg,
eller ville se, av nyanserna.
Var det av solidaritet med Kuba, som av USA drevs
allt djupare in i beroendet av Sovjet. Var det av
solidaritet som Enzensberger inte skrev sin bok om Kuba? I så
fall måste han, i efterhand, ha funnit att han var mycket
nära ett intellektuellt syndafall, det som många andra
begick under de där åren: de som övergav en i grunden
prövande, i grunden kritisk intellektuell hållning för att bli
mer eller mindre blinda propagandister för en sak, ett
land, en revolution - och som valde att förtiga de
sanningar som inte passade.
Boken blev i varje fall inte skriven. I stället kastade sig
Enzensberger vid återkomsten till Europa in i ett annat
arbete, nämligen i analysen av ett system som varken var
den demokratiska parlamentarismens eller
sovjetkommu-nismens, utan ett tredje: den spanska anarkismen. Boken
om Buenaventura Durruti, Anarkins korta sommar 1972, är
hans kanske bästa bok. Den är en sammanställning av
unika intervjuer, ögonvittnesskildringar och
samtidsdo-kument, komponerad med yttersta raffinemang, med
Enzensbergers insprängda kommentarer. Här lämnas inte
sten på sten i den avslöjande analysen av den sovjetiska
maktpolitiken under spanska inbördeskriget.
Det är som om denna bok blev skriven istället för
boken om Kuba. Först många år senare - 1978 - återvänder
Enzensberger till detta Kuba. Och det är i diktcykeln
Ti-tanics undergång (Norstedts 1984). I den berättar han om
vad han var sysselsatt med under åren där - det var
varken med revolutionen eller med sockerskörden, det var
med Titanic. Utanför Kubas kust skymtade han ett
isberg: det drev närmare och närmare. Men paradoxalt
nog gick hans manuskript om Titanic samma öde till
mötes som båten med samma namn. Det förliste, under
postgången mellan Havanna och Paris.
Så består grundramen i den nya boken av
rekonstruktioner i minnet av vad denna dikt skulle ha handlat om.
Men den skrivs tio år senare i ett dimmigt Centraleuropa,
i ett Berlin tätt invid Muren. Kanske kan man kalla den
för en rastlöst skrivande, rastlöst tänkande, politiskt
engagerad människas emotionella sammanfattning av
stämningarna efter de misslyckade revolutionerna. Ja,
den är utan tvekan ett slags bokslut över en inre
utveckling.
En polyfoni, en dikt för många röster, som blandas med
varandra, men som också blandar genrer, tonlägen,
stilar. Citat och reflexioner avlösas av faktiska
beskrivningar av förhållandena ombord på ångaren: dess
klasssamhälle, dess människor. Slapstick och mystik ligger
nära varandra, analyser och grovkornigheter varvas,
bilder från Havanna den gången flyter samman med
minnen från Berlin under kriget eller av idag. Insprängda
bitar av modern folklore - som sången om den svarte
eldaren Shines märkvärdiga räddning — avlöser författarens
egna beskrivningar av målare och konstverk som i olika
tider sysselsatt sig med världens undergång.
Allt förs samman. Så är denna diktcykel, för att låna
ett begrepp ur 60-talsvänsterns arsenal, verkligt
anti-auktoritär. Den förefaller vara en dikt utan centrum.
Fragment av samtal blåser över boksidorna. Plötsligt
rinner salongsmålaren Salomon Pollocks genrebilder från
arabiskt liv ner från väggarna i Titanics matsal: däcken
fylls av beslöjade kvinnor, män i burnuser och till och
med dromedarer. De stannade några dagar där på
Titanic, försäkrar författaren, avgav en märkvärdig lukt, och
var plötsligt försvunna igen.
Det är underhållande, respektlöst och ironiskt. Också
av det skälet förtjänar diktcykeln om Titanic epitetet
komedi. Vid första genomläsningen förefaller den en smula
tunn, trots rikedomen på detaljer och de målande
beskrivningarna av förlopp. Först småningom
utkristalliserar sig under diktens brokiga yta en verklig röst. Den
sjunger om en förvivlan, om en tomhet, om en förlust.
Den rösten, ibland avlägsen som havsbruset i en snäcka,
ibland nära läsaren, är det som binder samman
diktcykeln Titanics undergång.
Och plötsligt känner jag igen denna röst. Den har hörts
förr, i Enzensbergers tidiga diktning. Full av sorg över
världens tillstånd, över bödlarnas framfart och
sanningens tillkortakommanden finns den i en dikt från 50-talet
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
