Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Magnus Enzensberger: Titanics undergång, anmäld av Agneta Pleijel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som heter ”ingen sjunger”. Jag kan inte låta bli att citera
den i Benkt-Erik Hedins tolkning:
ingen sjunger, men vem hör honom då
när han med stormens tunga, med ansiktet
av glimmande mossa, hotar och pekar
med handen av tång mot de mäktiga
och drabbar dem med multnad, dränker
deras bödelsnamn i glömska? hotfullt
ropar han med fiskröst sanningen,
han som vet allt, ingen, han skrattar,
alghår, musselmun, skrattar i dyn
och prisar ljuset och åskan, död
fruktar han inte, vem frågar efter honom, vem
efter mördarna, dömer, sörjer,
vem klagar över mycket blod och vittnar
om stor orätt, ingen, ingen sjunger
insydd i en säck av hampa,
ingen annars, ingen sjunger ur floden.
Och det slår mig att Titanics undergång är ett slags
återkomst från Hans Magnus Enzensbergers sida, inte bara
till poesin som medium, utan också till en existensiell
grundhållning.
Vad var det som hände mellan 50-tal och 70-tal? Bland
annat det att den som kallas ”ingen” i dikten härovan,
den som klagar över mycket blod och vittnar om stor
orätt, under 60-talet fick namn och personnummer.
”Ingen” fick identitet, det kunde vara ”Sartre” eller
”Marcuse”, ”Dutschke” eller ”Enzensberger”, eller
tusentals mer okända. Kort sagt: de vänsterintellektuella
som höjde sina röster mot våldet och förtrycket och
ställde sig på revolutionens sida i tredje världen såväl
som i Europa.
De var profeter (ja, också Enzensberger) för en
undergång, nämligen av imperialismen, av kolonialismen, av
detta ruttna västerland. Och i samma ögonblick var de
då också profeter för en ny början, en rättfärdig värld.
Den skulle ju komma, vi skulle se den födas.
Men den kom inte, den nya världen. Inte undergången
heller.
I analysen av undergången som idé, som föreställning,
ligger själva kärnan i diktcykeln om Titanics undergång.
Den handlar om en förlust av illusioner, eller med
Enzensbergers typiska sätt att uttrycka det, en förlust ”av de
illusioner som man för längesen förlorat”.
Den nyktre iakttagaren Enzensberger förefaller född
il-lusionsfri, kan man tycka. Ändå spårar han hos sig själv
ett slags slutlig illusion. I alla tider har människors
fantasi sysselsatt sig med syndafloden, det slutliga brottet
med den rådande ordningen, katastrofen,
världsunder-gången, den stora revolutionen. Denna envetna - och
ibland lustfyllda - föreställning om ett ”slut” tycks
emel
lertid alltid ha en annan föreställning i släptåg, nämligen
den om en ”början”. Därför bär
undergångsföreställ-ningarna paradoxalt nog på ett hopp.
Eller, med Enzensbergers ord om sin tid på Kuba:
Också en form av tillförsikt
Vi trodde fortfarande på ett slut, den gången
(när: ”den gången”? 1912? 18? 45? 68?),
och det betyder: på en början.
Numera vet vi:
Middagen fortsätter.
Han kallar sig aningslös: ”jag ville inte inse/ att den
tropiska festen redan var över”. I nästa andetag följer
konstaterandet att det ju aldrig varit fråga om en fest, bara
om ”nöd och nödvändighet”. Så tolkad är Titanics
undergång en dikt om den politiska desillusioneringen: om
förlusten av ett utopiskt hopp. Utopierna är lögnaktiga,
även utopin om undergången.
I 60-talets estetik fanns tron på att världen gick att
förändra, och att orden kunde vara instrument och vapen. I
Enzensbergers diktcykel befinner sig emellertid ”ord”
och ”värld” på ett större avstånd från varandra än vad
60-talets estetik någonsin ville erkänna:
För att orden kommer för sent
eller för tidigt.
För att det alltså är en annan,
alltid en annan
som talar,
och för att den
som det talas om
tiger.
Och diktcykeln snuddar vid några tillfallen vid en
längtan som i sin grund är mystisk: där ”värld” och ord”
skulle kunna smälta samman till en enhet. Det finns en
skildring av en nästan mystisk upplevelse av
sammansmältning mellan värld och väsen: den tycks förlagd till
kriget eller krigsslutet, beskriver de överlevande i ett
skyddsrum, möjligen i Berlin.
Några har överlevt. Någon bland dem är död. Den som
är död kan vara en författare som enligt de andra på
Kuba skrivit en lögnaktig bok. Men plötsligt har de
överlevande smält samman till en enda, en Annan, en Okänd
kvinna. Hon hör i mörket den dödes andetag:
Den okända hörde hans lugna andetag,
böjde sig över honom i mörkret,
slöt till hans mun, kysste honom
och tog honom med, med sin enda mun.
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
