Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Björn von Rosen: Skärvor av en levnad, anmäld av Richard Wottle - Eric Åkerlund: Själatåg, anmäld av Staffan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het, en insikt som ledde vidare. Och som leder läsaren
vidare utan att behöva en didaktisk förklädnad.
Det är naturligtvis endast en rensning av det djupt
personliga slaget som har möjliggjort för Björn von Rosen att
på sitt lågmälda sätt vara en sådan modig författare.
Jag tänker då till exempel på en berättelse som ”En
historia utan slut”, som skildrar hans vänskap med en
liten grannflicka, vars reaktioner på hans hälsotillstånd,
djur och gåvor noggrannt registreras. Till det yttre skulle
denna historia kunna förekomma som kåseri i vilken
veckotidning som helst, men von Rosens förmåga att utan
sentimentalitet gå direkt på den emotionella kärnan gör
att berättelsen når långt in i ens inre där den utstrålar en
torr värme som av gammalt soltorkat trä.
Björn von Rosens texter utstrålar en värdighet utan
åthävor, just en inre stil, som tillåter honom att lägga ner
sina bästa krafter på ämnen som andra författare av
samma dignitet vanligen ignorerar. Men att han också
direkt kan gripa sig an psykologiskt svåra och centrala
problem visar den avslutande essän ”Anteckningar om
Lucifer”.
Med utgångspunkt hos Jung spårar han en arketypisk
lucifermyt hos bland andra Ekelöf, Karin Blixen och
P.O. Enquist. Mytens användning hos dessa författare
för honom in på ett resonemang om en sorts
destruktivitet som skulle kunna kallas framgångens destruktivitet.
Denna illustreras av den till synes ursprungliga impulsen
hos ett litet barn att slå omkull tornet av klossar i samma
ögonblick som det byggts färdigt. Exakt samma reaktion
finner han i många framgångsrika människors liv, efter
uppstigandet det hastiga fallet. ”En våg av irritation som
stiger upp inom oss, ett aggressivt och destruktivt drag
som kommer oss att ibland längta efter, ja för vårt
välbefinnande plötsligt kräva en revolutionär omvälvning, ett
häftigt rensopande, tabula rasa.” För von Rosen blir
denna drift en grundläggande motvikt mot den ljusa
konstruktionen, paradisets ännu inte ifrågasatta dygd. Och
det är just detta Lucifer ska gestalta, hans fall är fallet in
i vår värld.
Det är säkert ingen tillfällighet att essän över
mänsklighetens lucifersyndrom står sist i boken, den kastar långa
skuggor tillbaka. Det är ibland just en sådan längtan ut,
ett risktagande, som ger spänning och perspektiv åt även
de till synes mest idylliska stycken. En anad oro som
väcker texten och balanserar det serena.
Richard Wottle
Församlingens syster
ERIC ÅKERLUND Själatåg. Dikter.
Bonniers 1984.
Det är åtskilligt Eric Åkerlund avstår från i diktboken
Själatåg, den nionde volymen i hans författarskap -
utanverket, klarläggandena, den omedelbara tillgängligheten.
Inte så att hans nya texter skulle vara höjda i något
insmickrande lyriskt dunkel, tvärtom: här råder det
existentiella klarspråket, de hårda ord som återstår när all
förtjusning nötts bort. Och sådana tillfälligheter som
författarens egna kommentarer till sin text, kringsnacket,
har ingen plats här - bara den nakna mänskliga rösten
som talar rakt in mot livsens bittra signalement.
Jag vet:
Nyss vilade min haka mot bröstet
och min hud var blekgul och glansig
och stramade över kindben och knotor.
Blev du förskräckt
när du såg min öppna mun,
som fiskens, stelnad,
som i en gäspning,
ett sista rop?
Rösten tillhör en åldrad kvinna, hon gör bokslut över sitt
livsöde inför döden, tar diktaren, och läsaren, till vittne.
Hon manar oss att komma närmre, som förskrämda
barn, och hon utlovar ingenting gott: ”Polkagrisarna är
hopklibbade, /du behöver inte smaka på dem.” I 13
lyriska monologer, eller betraktelser, talar hon om sitt liv
av skuld och försakelse... hur hennes mor dog när hon
föddes, hur hon blev kallad till tjänsten som
församlingens syster, hand och redskap, att tjäna såsom Herren
Jesus tjänat: ”allt för att dämpa skriken/och sorgen/deras,
alla dessa stackars varelser,/och min.”
Hennes historia bestäms av lovsången full av vånda,
och i några korta strofer berättar hon hur ödemarken
bröts, blev odling och dyrkan — den förste klev ut på
ängen med en kniv och ett rågbröd under armen, den
andre stötte spettet i jorden så den suckade och kvad.
Den tredjes högaffel blixtrade mot himlen.
Det var han som började sjunga.
Å, dessa lögner,
dessa släktens andetag i mitt hår.
Lika renskrapat arketypiska är de livsscener där hennes
ödeskamp och gudsbrottning gestaltas. Några
människo-figurer passerar förbi, namngivna eller anonyma,
inlemmade i tillvarons obönhörlighet — den ”stackars
Jo
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
