Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Jan Myrdal: En annan värld, anmäld av Ulf Olsson - Björn von Rosen: Skärvor av en levnad, anmäld av Richard Wottle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är som om berättelsen hotas av upplösning när
Myrdal ifrågasätter sin egen historia. Snabbt tar han tillbaka,
och ordnandet av världen kan fortsätta. För mig sker det
ordnandet alltför exakt. Delarna fogas till varandra,
kronologin löper framåt. Barndom var för mig som mest
spännande i de punkter där hela berättelsen kom i gungning,
som när Myrdal berättade om vårvinterns jumpning på
isflaken, hur han hamnade i vattnet och än idag kunde
undra om han faktiskt inte drunknade då. Några sådana
punkter finns inte här.
Jag far för mig att Myrdal skriver utifrån någon sorts
uppfattning eller ideologi om ett konsistent Jag. Den
vuxne upplever sig som en identitet, och spårar den i
barndomen, organiserar barndomen i minnet för att
kunna framkalla den nuvarande identiteten.
Minnesarbetet formar sig till en cirkelgång, där barnet bekräftar
den vuxne, och den vuxne barnet. Myrdal beskriver hur
barnet undviket föräldrarnas kontroll och det är en viktig
och säkert typisk berättelse. Men på samma gång
upprättar han sig själv som sin egen förälder, som kontrollerar
och disciplinerar den egna barndomen.
Elvaåringen som under resan ”byter liv”: det är de
första stapplande stegen in mot vuxenvärlden. Att den
lille Jan avskärmar sig från föräldrarna, undandrar sig
deras maktutövning, far en signifikant motsvarighet i
beskrivningen av barnets läsning. Berättelsen genererar ett
av självbiografins typiska genredrag i tecknandet av en
bildningsgång. Den unge Jan läser Kropotkins Franska
revolutionen, ”Det var när jag läst Kropotkin då på
vårenjag verkligen insåg att jag tillhörde folkets parti i strid
mot ordningens parti”. Ordningens parti är ju
föräldrarna, Folkets parti är barnet. Men detta är ju också
dagens frontlinje som dras upp: den ensamme Jan Myrdal
som slåss för folkets rätt mot Ordningen. Säkert läste
elvaåringen om franska revolutionen och valde ”folkets
parti”, säkert är också att denna upplysning passar
väldigt bra in i den offentligejan Myrdals biografi.
Ensamheten, det folktomma rummet runt den unge
Jan, föder ett starkt intresse, eller närmast en besatthet
inför tingen. Det är den unge mannen som bygger sig en
egen, avgränsad värld, i väntan på att så småningom
kunna besegra föräldrarna. Tyvärr reproducerar den
vuxne Myrdal mekaniskt samma värld, som en av
strategierna för En annan värld ingår ett exakt benämnande av
pojkens världar. Så sidorna fylls med mer eller mindre
exakta beskrivningar av leksaker, järnvägsvagnar,
bordsdukningar. Vi far oss tillochmed till livs ett helt kapitel
som enbart ägnas åt heminredning. Det är en för mig
tröttande läsning, där tingen beskrivs i ett doftlöst språk,
svart eller vitt; stod där A eller B på leksakståget?
Barndom levde för mig mycket i glidningen mellan
dröm och verklighet, minne och fantasi. Men den
dödades än mer av ett alltför infantiliserande språk. En annan
värld är en rakare berättelse, kanske alltför förenklad för
att bli riktigt drabbande, men skriven på ett språk som
börjar formulera meningar längre än en rad. Men det
som överlever läsningen av En annan värld är ändå det
ursprungliga enviget, bilden av pojken i kamp mot Fadern,
i hans olika skepnader. I skildringen av Jans kamp mot
skolpsykologen, en kamp mot allt det som vill in- och
underordna, når Myrdal en konkretion som förmår lätta
upp det alltför genrebundna och stereotypa i dessa
självbiografiska berättelser.
Ulf Olsson
Erfarenhetens torra värme
BJÖRN VON ROSEN Skärvor av en levnad. Prosa.
Bonniers 1984.
Ett stycke i denna samling kortprosa heter ”Rensning”,
en titel som också kunde ha varit bokens. Här heter det:
”För den som är besatt av skrivandet gäller det att fa
fram budet. Budet är ordlöst men för den skrivande går
det åt en väldig massa ord för att fa det sagt. Ordmassan
minskar med åren, och vartefter den minskar börjar
budet att framträda. Ju fårre ord, dess klarare. Det är den
processen vi, bara till en del riktigt, uppfattar som teknisk
rensning och kallar förenkling. Rensningen är inte helt
eller i första hand något som är synbart utifrån, en
stilfråga. Den sker inom oss, innan den når papperet.”
Skärvor av en levnad är till övervägande delen en
självbiografisk bok och yissa av dess minnesbilder har gått
igenom en rensningsprocess på mer än ett halvt sekel innan
de har överlåtits åt papperet. Ändå har inget av det
ursprungliga gått förlorat i minnena av en enastående
vacker preparerad skalbagge, av några dansmöss som
krossas av en toffel i en månbelyst stadsvåning, av
barnsköterskans sätt att berätta sagan om bockarna Bruse. I
sådana minnesskärvor, omsorgsfullt frilagda av von Rosens
precisa stil, finns synkront och likvärdigt barnets och den
gamle mannens upplevelser.
I förhållande till läsaren är hans stil i bästa mening
human, därför att den till lika delar har sin utgångspunkt i
respekt, såväl för författarens egen erfarenhet som för
läsarens förmåga till förståelse och inlevelse. Närmast kan
den, med alla olikheter mellan upphovsmännens
temperament lämnade åt sidan, påminna om vissa partier i
Ca-nettis självbiografi. Vad som förenar är en förmåga att
skriva ner exakt det som utgjorde en fördjupande
erfaren
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
