Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Estetiska änglar och fromma socialister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Estetiska änglar och fromma socialister
Ett samtal om religionens och litteraturens språk
Ola Larsmo: Det är slående hur många av de seriöst
arbetande författarna i Sverige som har närmat sig
ett språk nära det man kallar den judiskt-kristna
föreställningsvärlden. Det just nu tydligaste exemplet
är kanske Torgny Lindgren, men det finns fler —
Lars Gustafsson intresserar sig för en judisk
tankevärld, och Lars Andersson har i Bikungskupan
granskat sambandet mellan religiös väckelse och sociala
rörelser. Sara Lidman, Sven Delblanc med sin
Samuel-svit, Göran Tunström i Ökenbrevet — de har
alla, liksom Staffan Söderblom och Bengt
Pohjanen, närmat sig ett sätt att skriva där ett bibliskt
färgat språk är en viktig förutsättning.
Lennart Hagerfors: Det skrivs just nu många böcker
med bibliska motiv: så har till exempel
bildkonstnären Bo Beskow gett ut flera gammaltestamentliga
berättelser.
Steve Sem-Sandberg: Kerstin Wikbergs Salome.
OL: Man kan säga att också Per Gunnar Evander
gjorde ett nedslag i den här genren med Judas
Iskariots knutna händer, som kom för några år sedan. Vad
vi undrar över är om det kan vara så att prosan och
lyriken skiljer sig litet åt på den här punkten — för
även inom lyriken förekommer ju ett ”religiöst”
språkbruk. Man kan i det sammanhanget nämna
en författare som Lars Norén: hans diktsamlingar
Order och Murlod är präglade av en religiös
problematik och terminologi. Också Tobias Berggren,
Folke Isaksson, Lars Lundkvist och Lennart
Sjögren har närmat sig ett sådant språk: man kan tala
om hur ängeln som metafor eller bild har dykt upp
hos poeter som Agneta Pleijel, Ole Hessler och Jan
Ränkedal. Även en yngre poet som Konny Isgren
står ju mycket nära en religiöst-existentiell
problematik. Det som kan tyckas vara en skillnad mellan
prosan och lyriken är att man inom lyriken till viss
del verkar använda det religiösa språket
metaforiskt. Inom prosan använder till exempel Sara
Lidman ett sådant språk för att visa hur människor
tolkar sin egen historiska situation, eller för att tränga
in i folks begreppsvärldar. Det kan verka som om
man inom lyriken använder detta språk på ett
mindre djupt rotat sätt: man skriver ”Gud” och
kan mena — ja, allt från den kristne Guden till en
känsla av mening i tillvaron eller historien. Vad är
det då man vill nå fram till inom den ena och den
andra genren?
LH: Ja, vad har ni sett, och vilken funktion tycker
ni att det här språket har haft, hur har det sett ut
inom prosa och lyrik: vad säger du, Eva?
Eva Ström: Du säger att man använt Gud som
metafor, men jag tycker att det har varit precis tvärtom:
man har försökt närma sig grundbegreppen från ett
annat håll. Jag tänker på mig själv, på det sätt som
jag skrivit om det här med välsignelse, och jag har i
efterhand förstått att det handlar litet grand om...
Guds frånvaro eller närvaro, helt enkelt. Jag tycker
inte att det skulle stämma att detta är en metafor,
för då verkar det som om man desarmerar det hela
och låter det vara... ja — en bild, när det ändå är
verklighet.
LH: När jag började tänka på det som vi uppfattat
som ett metaforiskt sätt att använda ett religiöst
språk kände jag mig starkt tveksam till det. Men
samtidigt kunde jag känna ett slags befrielse: det
religiösa språket är ett slags vid erfarenhetsbank vi
kan använda oss av och ge nytt liv — att man kanske
kunde använda det utanför ett rent konfessionellt
sammanhang. Kan det vara så att det är när dessa
begrepp används i ett konfessionellt sammanhang
som de verkligen töms på sitt innehåll?
ES: Ja, de är ju så ohyggligt slitna att man nästan
inte vill ta i dem. Jag mötte en frälsningssoldat som
sa — jag gav honom en slant och så sa han: ”Det
skall komma en dag då svärden smides till
plogbillar”. Då tänkte jag: det var väl trehundrade gången
han sade just det. Han kunde försökt säga: ”vi ska
använda de medel som nu går till kapprustning för
fredliga ändamål istället” eller någonting sådant,
om det nu var vad han menade. Det där var ju en så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Aug 4 18:21:56 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1985-4/0005.html
