Målarkonsten i nittonde århundradet / 38 (1913) Author: Léonce Bénédite Translator: Ernst Lundquist Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

problem, som Courbet och hans efterträdare, Manet och Fantin-Latour bland andra, definitivt
löste längre fram genom att skingra den fördomen, att våra dagars dräkt endast är
användbar för konsten på porträttets område. Den hederlige Étienne Arago, som sedan
blef mär i Paris ocb dog vid 90 år som konservator vid Luxembourgmuséet och som
aldrig försummade tillfället att lossa skott på barrikaderna, bevisar på denna tafla med
sin lifrock och sin cylinderhatt, att dessa förmenta svårigheter endast härledde sig från
konstnärernas klenmodighet. Staten köpte äfven denna tafla för Luxembourg, hvarifrån
den vandrat öfver till Louvre med de föregående.

Eugène Delacroix: Akilles’ uppfostran. (Paris, Deputerade-kammarens bibliotek.

Blodbadet på Chios visar, hur mottaglig Delacroix var för den exotiska poesien hos
den orientaliska civilisationen, som då berusade alla författare och konstnärer, hvilket
läger de än tillhörde. Vi ha sett, att äfven Ingres offrade åt denna kult. Man kan förstå,
hur betydelsefull den resa blef för honom, som han 1833 företog till Marocko, en resa på
några månader, som fyllde hela hans lif med mästerverk. Hans fantasi greps häftigt af
hvad han kallade »det lefvande och gripande sublima, som här myllrar på gatorna och
tar lifvet af en med sin realitet». Algeriska kvinnor, som sitta så sorglöst i sitt af fajanser
och mattor brokiga rum, i en egendomlig harmoni af grönt, hvitt och orangegult, är ett
af de lugnaste och utsöktaste orkesterstyckena, som denne store färgens musiker
frambragt med sin pensel. Denna tafla, som exponerades i Salongen 1834, köptes af staten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>