Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SCHWEIZISKA, TYSKA OCH
ÖSTERRIKISK-UNGERSKA
SKOLORNA.
I. DEN SCHWEZISKA SKOLAN.
Geografiskt är Schweiz beläget i midlen af Europa mellan tre stora nationer, hvilkas
språk det lånar och för hvars inflytande det helt naturligt är utsatt, intellektuellt och
moraliskt. Likaså uppsugas dess tankealsler lätt af dess mäktiga grannar. På konstens
område har Frankrike adopterat Liotard och Leopold Robert, medan Tyskland, som
fordom annekterat Holbein, nu har lånat Böcklin. Den egentliga lokaltonen är alltså föga
markerad i de schweiziska konstalstren, och den konstnärliga verksamhetens riktning
fördelas på tre olika håll, allt efter som den franska, tyska eller italienska gränsen utöfvar
den starkaste dragningskraften. Här är det den realistiska iakttagelsen, som lockar, där
den historiska eller mytiska romantiken, och söder ut äflas man att mäta sig med norra
Italiens konstnärer i att tolka alplandskapets måleriska karaktär.
Under den första hälften af århundradet får den schweiziska skolan knappast någon
synnerligt bestämd prägel af sådana kostnärer som Auguste Calame (1810—1864), ryktbar
inom flickpensionerna, där hans teckningar tjänstgjort som modeller, eller Karl Bodmer
(1809—1893) som bodde nära Barbizon, berömdes inom romantiska kretsar och
beskyddades af Théophile Gautier. Ej heller kan man behöfva mer än blott nämna Barthélemy
Menn (1815—1893), professor vid konstakademien i Geneve sedan 1848, hvilken har rätt
till en plats inom sitt lands konsthistoria mindre genom sina egna arbeten än på grund
af den roll han spelat som uppfostrare genom sin såväl filosofiskt som tekniskt
högt-sträfvande undervisning.
Under den senare hälften af århundradet undergår målarkonsten här, liksom i hela
det öfriga Europa, en anmärkningsvärd utveckling. Inom den tyska riktningen dominerar
Böcklins utomordentliga personlighet. Vi skola återfinna honom litet längre fram i
kapitlet om den tyska konsten, efter det är där han intagit sin plats. Men Böcklin har
efterlämnat några lärjungar i sitt hemland. Först och främst hans vän Basel-konstnären
Sandreuter och bernaren Hodler. Den förre. Hans Sandreuter, föddes i Baselden 11 maj
1850 och dog där den 1 juni 1901. Man hade satt honom i lära i Orbe (kantonen Vaud)
hos en djuruppstoppare; då han kom tillbaka till Basel, var han i tre år hos en litograf,
skickades sedan 1870 till Wurzlnirg, där han kom i tillfälle att se taflor af Böcklin, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
