Målarkonsten i nittonde århundradet / 273 (1913) Author: Léonce Bénédite Translator: Ernst Lundquist Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tog Burnands talang en religiös riktning, ungefär samtidigt med att hans vän
Dagnan-Bouveret undergick samma utveckling. Men Burnand är ingen svärmare. Fylld af en
varm tro, men en calvinistisk tro, har hans inspiration företrädesvis en realistisk karaktär.
Medan somliga sökt återuppväcka den religiösa känslan inom konsten genom att imitera
de primitiva mästarna eller återge orientaliska seder och dräkter, har Burnand bibehållit
det gamla vanliga manéret, men gifvit det nytt lif genom att noggrant studera sin
omgifning. I den andan har han skapat: Liknelsen om det stora gästabudet, Nattvarden,
Lärjungarna, Petrus och Johannes, som ila till grafven vid underrättelsen om mästarens
uppståndelse. Den sista taflan kom till Luxembourgmuséet 1901. E. Burnand har också
gjort några utflykter på historiens område och utställde 1895 en Karl den djärfve flyende
efter slaget vid Morat genom en hög tallskog, en tafla präglad af historisk sannolikhet.

Inom denna halft franska krets representerar Carlos Schwabe den mystiska och
allegoriska anda, som inspirerats af de engelska prerafaeliterna och de italienska
fjortonhundratalsmålarna; han utställde
1892 tillsammans med Rose +
Croix och har illustrerat Emile
Zolas Drömmen. Luxembourg
äger af honom: På vägen och
Dödgräfvaren, förträffliga
akvareller. Fröken Louise Breslau
har efter sina första studier i
Zürich, där hon föddes 1858,
utvecklats under inflytande af
Bastien Lepage, hvilket tydligt
märks i hennes första arbeten,
t. ex. Bretagniskan (1881), och af
Degas. Hon målar i olja och
isynnerhet i pastell, framställer
med förkärlek unga kvinnor och
barn med intelligent teckning
och mycket delikata färger.

Auguste Baud-Bovy: Stillhet. (Paris, Luxembourg.)

Det måleriska återgifvandet af berglandskap är ett problem, som lifligt intresserat
en mängd konstnärer. Man har undrat, hur det kommer sig, att så storartade skådespel,
hvilka göra ett så djupt intryck på oss i verkligheten, i allmänhet beröra oss så föga,
då de målas. Det är därför att vi inom konsten liksom inför naturen ställa oss på en
alltför uteslutande panorama-ståndpunkt. Men detta är en skala-fråga; inom ramens
trånga mått åstadkommes sällan och med svårighet det intryck af enhet, som framkallas
af de mångfaldiga förnimmelserna af utsträckning, höjd, ljus och effekt; det är ej
nödvändigt att famna så vidsträckta utsikter för att återge bergens majestät. Hvad italienaren
Segantini med så stor beslutsamhet och djärfhet har försökt, enligt hvad vi fä se längre
fram, det har helt naturligt också försökts af schweiziska konstnärer, som hade samma
geografiska betingelser. Den, som visat sig mest ihärdig och som åstadkommit de
lyckligaste resultaten, är Auguste Baud-Bovy. Född i Genève i februari 1848 afled han i
Davos den 3 juni 1899. Om man nämner honom i samband med den italienska rörelsen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>