Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessutom utmärkta landskapsmålare i naturalistisk stil, Joachim äfven genremålare, och
deras exempel bekräftar den gamla iakttagelsen att dekorativt och stiliserande måleri
förutsätter del grundliga naturstudiet såsom underlag.
Hela sekelslutets oro och sökande efter nya mål afspeglar sig hos J. F. Willumsen
(f. 1863), som lagt all dansk tradition å sido och hyllat först en extrem fransk naturalism
i Rafaéllis stil, därefter en symbolistisk stilisering med Gauguin som förebild och sedan
gått vidare på egen hand i experiment, som icke haft lika stor betydelse som de på sin
lid väckte förargelse. Sina förnämsta uppgifter har han haft som arkitekt, bildhuggare
och keramiker, och hans verksamhet på dessa områden har återverkat på hans måleri,
som på senare tid tagit starka intryck af antiken. En mera statuariskt tänkt tigur än
hans »Bergvandrerskan» finnes icke i dansk konst efter Constantin Hansen. Willumsen
är den ende danske landskapsmålare som tagit upp berglandskapet såsom en
hufvud-uppgift. Centralverket af detta slag är den kristalliskt stiliserade »Jotunheimen», som
osökt leder tanken till norrmannen Gerhard Munthes romantiska sagofantasier.
Utanför den danska traditionen står äfven Einar Nielsen (f. 1872). Han målade länge
blott allt det mörker som faller öfver lifvet genom fattigdom, lidande, vanförhet, ålderdom
och död i en förbleknad tonskala, som i förening med bildernas matta och släta yla ger
ett säkerligen afsiktligt intryck af gamla fresker. Han är en formens mästare, skrupulöst
noggrann i sin teckning som en tysk konstnär från 1500-talet och stiliserande i stora
drag som vissa af den italienska förrenässansens målare. Han är i stånd att skapa
skräckstämningar och oluststämningar, som fängsla oss »genom kraften af sin djupa grymhet»,
för att citera ett uttryck af Almqvist. Ett mildare drag af vemodsfull kontemplation
framträdde i hans konst med den under påverkan af Puvis de Chavannes målade
betydande porträttgruppen af en bildhuggare och hans hustru, som efterföljts af flera
verk i samma anda.
En stor del af den konstnärsgeneration, som framträdde på 1890-talet, har Zahrtmann
alt tacka för sin konstnärliga uppfostran. Detta gäller äfven en konstnärsgrupp, som
kunde kallas Faaborg-skolan och som x-edan hunnit så långt att den fått sitt eget museum,
instiftadt af en konstintresserad man i Faaborg. Dess förnämsta representanter äro Fritz
Syberg (f. 1862), Johannes Larsen (f. 1867) och Peter Hansen (f. 1868). Hos dem har
den danska naturalismen, som i själfva verket lefver ett frodigt lif äfven hos mästaren
själf under all exotisk prakt, vaknat till lif igen men också genomgått en utveckling till
något nytt. Ej blott föremålens apparition utan deras konsistens, jag skulle vilja säga
deras atmosfär och »taktilvärde», föras in i vårt medvetande genom framställningens
stoffliga karaktär, antingen det nu är blommor på sin gren, sjöfåglar i sitt element, svin
på gödselhögen, pojkar på skridskobanan eller bönder inom sina fyra väggar. Det är
en kärlek till omgifningen som icke ratar öcli väljer utan följer den sunda grundsatsen att
med frimodig hängifvenhet lefva lifvet i den fåra, i hvilken det ligger utstakadt för oss.
Sålunda träffa vi den danska målarekonsten i dess på 1800-talet senast mognade
företeelser icke långt från utgångspunkten hos Eckersberg, alltid intensiv i sin sträfvan,
speglande folkets själ och lynne mer än de flesta länders konst och nästan alltid hängifvet
omslutande »Danmark, deiligst Vang og Vænge».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
