Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11. DEN NORSKA SKOLAN.
Man kan icke tala om någon norsk målarskola så länge Norge lydde under Danmark.
Där fanns ingen af de förutsättningar, på hvilka ett konstlif kan uppblomstra: hof,
akademi, universitet, en rik och kultiverad öfverklass, eller en målmedveten demokrati,
och det lilla som alstrades var blott bleka skuggor af europeiska förebilder. Först med
1814, då Norge såsom en själfständig stat ingick unionen med Sverige, började konsten
slå rot i Norge. »Kun maa vi», yttrar Lorentz Dietrichson i sin 1878 utgifna bok om
Adolf Tidemand, »naar vi nu tale om norsk kunst, altid erindre, at det er et begreb i
vorden og at vi tale om dens historie i dens nærmeste fortid væsentlig i kraft af at vi
tro paa dens fremtid.»
Den norska målarkonstens första namn af betydenhet är Johan Clausen Dahl (1788—
1857). Han kom 1811 till Köpenhamn, där han blef elev vid konstakademien, begaf sig
1818 på en utländsk studieresa, hamnade i Dresden och stannade där under hela sitt
återstående lif. Norge återsåg han blott under kortvariga besök, första gången 1826. I
Köpenhamn gjorde han bekantskap med det romantiska förhärligandet af Nordens forntid
och natur och med det holländska landskapsmåleriet från 1600-talet, och af dessa
inflytelser i förening med barndomsintrycken af Norges natur bestämdes riktningen af hans
konstnärsbana. Vid sidan om landskap från Tyskland, Tyrolen och Italien målade lian
i Dresden på grundvalen af minne och fantasi i förening en hel serie norska landskap,
till dess han vid återseendet som mognad man af sin barndoms land fick läst mark under
fotterna och blef den store landskapskonstnär, som för första gången gaf en klar, fast och
lefvande bild af den norska västlandsnaturen i allt dess majestät. Därmed hade Dahl
icke endast öppnat sina landsmäns ögon för den norska naturens skönhet ocli banat vägen
för en inhemsk konst öfver de ämnen, som landet erbjöd inom sina gränser, utan han
hade äfven lyft denna nya norska konst upp på ett högt plan genom det europeiskt
erkända höga värdet af sin alstring. Ännu i dag står han, trots en viss torrhet och
stränghet i stilen, som Norges främste landskapsmålare, under det att ban i den tyska
konsthistorien intager en ledande plats vid sidan om den något äldre Dresden-konstnären
Gaspar Friedrich.
Efter några års studier i Stockholm under G. J. Fahlcrantz kom Thomas Fearnley
(1802—1842) till Dresden och blef elev af Dahl, och under dennes inflytande utvecklade
han sig med förvånande snabbhet lill en med mästaren jämförlig naturskildrare. Han
tog intryck äfven af Munchenmåleriet med dess effektfulla kolorit och hade ett lättare och
rörligare temperament än Dahl, men i allt väsentligt fullföljde och utvecklade han det af
läraren gifna uppslaget till en norsk landskapskonst. Fearnleys tidiga bortgång midt under
det all hans arbeten gingo rundt Europa från seger till seger var för den unga norska
konsten en oersättlig förlust, ty Dahls öliiga elever voro icke vuxna uppgiften att gå vidare
framåt i hans riktning.
Liksom i Danmark på 40 talet folklifvet blef det förnämsta ämnet för konsten, så
äfven i Norge. Men det fanns icke där någon tidigare figurmålning att bygga på, och
då Norge i Adolf Tidemand (1814—1876) fick ett konstnärsämne, hvars rika anlag riktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
