Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
BRUNO LILJEFORS
länder i Stockholm, hans » Hökbo» i Fürstenbergska galleriet
m. fl. här återgifna bilder.
Så kommer en serie taflor, i hvilka han skildrar
jaktens glädje och spänning, dess friska vildmarkspoesi.
Horisonten vidgas, det lilla stycket mark breder ut sig till
öppna slätter, där drefvet går i vida bukter, af snåret blir
storskog, af vassdungen säfklädda insjöstränder. Detaljerna
återgifvas icke längre så noga, men hvad som är taget med,
är sett med jägarens skärpta sinnen. Naturen är
uppfattad så som den ter sig för jägaren, då han står
väntande på bytet och beredd till skottet. Vindens sus i
träden, det växlande spelet af sol och skugga, markens
doft af mossa och fuktighet, allt som omkring honom finns
af form och färg och stillhet och rörelse är närvarande i
hans medvetande, utan att han dock alls ger akt på det;
det ter sig för honom blott som det syn- och hörbara
uttrycket för den intensiva lustförnimmelse, som fyller
honom själf. (Jägaren, tillhörig prins Carl, m. fl. taflor.)
Men är jägaren konstnär, händer det att denna
vildmarkens poesi får en sådan makt öfver hans sinne, att
han sänker bössan och glömmer att skjuta. Så har det
gått Liljefors dock, skulle jag tro, aldrig annat än
figurligt talat; det har kommit en stund, då allt hvad han
samlat för sin fantasi och sitt vetande under detta
mångåriga, intima umgänge med naturen format sig för honom
till stora bilder och syner. Då har han lagt bössan ifrån
sig och har i stället drömt och tänkt. Då har han gått
in i det mörkaste af skogen och stått öga mot öga med
bärgufven, där han sitter på sitt klippblock, i sin dunkla,
duniga skrud, orörlig, stirrande med sina gula, ljusskygga
ögon, en bild af ensamhetens skrämsel och tjusning. Eller
han har skildrat honom såsom rofgirighetens dämon, snabb,
tyst och fruktansvärd som ödet själft, gripande sitt
byte med obändig lystnad, ett skogens sagoväsen, skönt
och skräckingifvande. (Bärguf 1895. Fürstenbergska
galleriet; Bärguf 1901.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
