Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
BRUNO LILJEFORS
melen på vågsluttningarna; ty morgonbrisen har redan
bragt ytan i rörelse och det klingar och sorlar kring
kobbarna, där sjöfåglarna yrvakna drumla sig ner i vattnet.
Då man ser på denna tafla, är det som om man själf,
yrvaken, men uthvilad, frisk och glad, slog upp sina ögon
mot hafvet och ljuset. Och man förundras icke öfver
att vattnet är gult, ty allt är nytt som om man såge det
för första gången.
Och därför är det också så stort, så enhetligt, så
ursprungligt: klippor, himmel och haf skildrade liksom i
själfva urgrunden af sin tillvaro, med en uppfattning, som
jag skulle vilja kalla elementär. Typisk i detta fall är
den här afbildade » Skrakar», från utställningen 1901.
Bilden af denna himmel, detta haf och denna klippa,
mot hvilken det bryter sig till skum, är afklädd all
tillfällighet; så har det alltid varit, så skall det alltid blifva,
det är något af oförgänglighet i denna natursyn. Men i
förgrunden lyfta två skrakar och piska vattnet till skum
med sina snabba vingar. Det är liksom ett skri, som
lyfter sig ur stillheten, vildt och lössläppt, ögonblickets
jubel eller skrämsel, snart åter förklingande.
Och så som han, slättbon, älskar och förstår
skärgården! Det fanns en liten tafla på utställningen, en direkt
naturstudie, målad i ögonblickets stämning, lämnad så
som den var, utan öfverarbete och retuscher.
På en
klippa i förgrunden en nästan vuxen måsunge, som stod
och såg ut öfver fjärden. Det blåste skarpt och byigt,
mörka kårar drogo öfver vattenytan, himlen var betäckt
af sönderslitna moln, holmarnas magra vegetation böjde
sig under vindstötarna. Så kärft, så hårdt, så fattigt, men
så kärleksfullt sett och återgifvet, så manligt och modigt.
Man blef varm om hjärtat, när man såg det;
det var
svensk natur.
Och till sist hans »Bränningar». Hvilken storslagen
förenkling af detta så ofta brukade och missbrukade mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
