Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
BRUNO LILJEFORS
·
skap är det som ger hans tafla dess öfvertygande prägel
af lif och sanning, äfven om den icke blir direkt uppenbar.
Den äkta konstnären vet alltid mer än han visar, till skillnad
från den oäkta, som visar mer än han vet.
Men det framgår af detta yttrande, hur intimt jägaren,
naturforskaren, vetenskapsmannen hos honom äro förenade
med målaren. Det händer till och med någon gång, att
iakttagelsens nyhet och skärpa dragit inträsset från den
konstnärliga skapelsen, att zoologen gjort sig gällande på
konstnärens bekostnad. I regel är det dock en obruten
och oupplöslig enhet mellan innehåll och form, kunskap
och konstnärlig ingifvelse. Det är just det märkliga hos
honom, att konstnären täcker djurkännaren.
Det att man aldrig, eller nästan aldrig, skönjer
iakttagaren, betraktaren annat än bakom målaren är det
beundransvärda i Liljefors’ djurlifsskildring på dess
nuvarande stadium. Han står icke utanför sitt ämne och skildrar
det, han är midt uti det och lefver dess eget lif; eller
det lefver inom honom, i hans fantasi, som är så mättad med
värklighetsstoff, att den icke behöfver den direkta
iakttagelsens kontroll. Däraf den suveräna friheten och
omedelbarheten i föredraget. Han icke blott vet huru fåglarna
röra sig i luften och hvila på vattnet, hur de dölja sig
och hur de gripa sitt rof, han kan det själf. De ha
meddelat honom själfva den innersta hemligheten af sin
tillvaro, det är jämvikten mellan deras egen vitala kraft och
de yttre makter, med hvilka den har att kämpa, som han
tolkar med en förundransvärd säkerhet. Se t. ex. på hans
mästerliga, monumentala » Hafsörnar» på Nationalmuseum,
hur de båda jättefåglarnas flykt är skildrad, i sin tyngd
och sin kraft, sin nödtvungenhet att hålla sig uppe öfver,
icke låta sig gripas af det upprörda elementet, i hvilket
rofvet måste sökas. Och jämför därmed måsens flykt på
hans tafla »Måsar», målad och utställd 1901, i dess halft
sväfvande, halft sjunkande rörelse, dess mjuka framåt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
