Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
BRUNO LILJEFORS
glidande, dess trygga samhörighet med den böljande
hafsytan. Eller se på den grandiosa taflan »Vildgäss» 1898,
tillhörig Köpenhamns museum, hur mästerligt öfvergången
från flykt till hvila i dess olika stadier är skildrad hos de fyra
fåglarna i högra hörnet. Många andra exempel att förtiga.
Flykten tecknar Liljefors med en osviklig säkerhet, en
fullkomligt enastående kunskap, en insikt i rörelselagarna, som,
enligt hvad jag hört uppgifvas, är byggd på ett flerårigt, rent
vetenskapligt studium, men som dock, och det är kanske
det allra märkligaste, i han värk synes vara resultatet af
en omedelbar intuition. Detsamma gäller om hans
simmande sjöfåglar. De äro icke lagda på vattnet, de flyta
värkligen, jämvikten, det sätt, hvarpå de låta sig föras
med af eller kämpa mot vattnets rörelse, deras frihet i
och deras förtrolighet med elementet äro gifna med
öfvertygande sanning.
Aldrig förr, med undantag kanske för den japanska
konsten, har djurlifvet skildrats så i sin ensamhet och sin
ostörda samhörighet med naturen. Det är intet öga som
bespejar dessa änder, där de i nattens stillhet röra sig i
de täta vassarna. I små, lekande, brutna spegelbilder anar
man sommarhimlens vidd, som breder sig i klarhet och
dunkel och mjuka, smältande färger, men vassen står hög
och tät och skyddande, och i det grunda vattnet skymtar
botten fram med sina skatter och hemligheter. Det ligger
ett ljust och fridfullt och dock på intet sätt sentimentalt
leende öfver dessa idyller. Då konstnären målat detta,
har han sett det med andens egen horisont, och dess
välbehag öfver vassens lugna hemlif har fyllt honom.
(Änder i vassen, 1901.)
Och samma intimitet, endast än mera gripande, är
det i skildringen af den mäktiga ödsligheten ute på hafvet,
där storlommarna gunga på vågorna. (Storlommar, 1901.)
Det är hafvet, oändligt i sin vidd och sitt djup, rullande
fram med stora, mäktiga, grönskimrande vågor, öfverdraget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
